Det är märkligt tyst här hemma. Jag och Robert har stängt in oss i oss själva framför varsin dator och bara förpuppar oss. Det är skönt. Lugnt och rofyllt efter en dags stoj. Det hörs små snarkningar från Isaks rum, men Linnea bara tokdäckade i selen på vägen hem från mor och far, och ligger fortfarande avsmullen på sängen och trynar i sin öppna overall. Hade förväntat mig att hon skulle vakna till och kräva lite service i mjölkbaren, men tydligen har hon laddat tillräckligt under dagen för att klara sig ett tag. Jag brukar inte räkna nattamningar, det är lätt att bli så nedstämd och trött vid blotta tanken, men i natt ammade hon faktiskt bara en gång. Jag fick göra en fuling och byta bröst efter en stund, för jag höll fanimig på att sprängas! Hon är en liten filur, min lilla donna. Tillgång och efterfrågan, ni vet. Bara det att hon har en makalös förmåga att driva upp mjölkproduktionen utan att sedan vilja ha den. Då ligger hon där och spottar ut! Och så vaknar jag i en mjölkpöl och känner mig sunkig. Oh well. Dagarna går ändå för fort, hon är ju ingen pyttebebis längre! Hon håller på att bli ett litet folk istället för mitt lilla gosedjur, och det känns vemodigt. Jag älskade verkligen det där lealösa lilla knytet som jag fick hålla så försiktigt mot bröstet, och trots att det var så nyss så känns det så långt borta. Hon är så stadig i kroppen nu, och börjar bli så vaken. Min lilla sovhumla blir stora tjejen utan att jag hinner med! Stanna tiden någon!
Läste i brorsdotterns blogg att hon varit inne på sin fasters blogg och läst. Faster. Det är ju jag! Ja jag säger då det; sällan har jag känt mig så gammal! ;)
