Bäckska hemmet: Postludium

Det är så kallt nu.

Andetagen ryker ur munnen här

och ljusen slocknar ett och ett.

Bara blankstegen talar.

Sinnesrobönen

Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan,
och förstånd att inse skillnaden.

Låt dock aldrig min sinnesro bli så total
att den släcker min indignation
över det som är fel, vrångt och orätt.
Att tårarna slutar rinna nerför mina kinder
och vreden slocknar i mitt bröst.

Låt mig aldrig misströsta
om möjligheten att nå en förändring
bara för att det som är fel är lag och normalt,
att det som är vrångt och orätt har historia.

Och låt mig aldrig tvivla på förståndet
bara för att jag är i minoritet.
Varje ny tanke startar alltid
hos en ensam.

Ett barn

Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.

Ett barn som får stryk lär sig att slåss.

Ett barn som hånas lär sig blyghet.

Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.

Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.

Ett barn som möts med tolerans lär sig tålamod.

Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.

Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa.

Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet.

Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro.

Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig

att känna kärlek i världen.

Bäckska hemmet

måndag 7 november 2011

Postludium

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar