Den här månaden när Linnis är prick ett år är en ganska festlig tid. Förutom att hon firat med att vara förkyld och magsjuk och förkyld igen i inte mindre än sammanlagt 5 veckor på raken, så är hon go och glad mest hela tiden. Förutom när hon lägger sig dubbelvikt på golvet och fullkomligen yyyyyylar av besvikelse och frustration. Vi fnissar lite åt spektaklet och tänker att det måste vara jobbigt att vara så liten och vilja så mycket. Tänk att alla känslor kan vara så stora!
Det är en energisk och mycket bestämd ung fröken vi har att göra med här. Busig, skrattig, stundtals riktigt flamsig, men oerhört viljestark och envis som en gammal åsna! Hon pratar inte mer nu än vad hon gjorde för en-två månader sedan, det är fortfarande bara mamma och Ija (Isak) och dä! (där) som kommer frekvent. Någon gång blir det pappa och ta! (tack) också. Men kommunicerar, det gör hon! Genom att peka, frusta, låta äh äh äh, kasta sig fram, skrika, klättra, slänga sig på golvet, sträcka upp händerna, räcka fram lilla pekfingret och ge oss små skatter hon hittat på golvet. Med blickar, kroppsspråk, ljud. Ibland känns det som att vi förstår varandra, men betydligt oftare gissar vi bara.
Ofta sitter vi vid middagsbordet och fattar noll. Eller, vi fattar ju att hon vill ha nåt - inte det hon fått - men vaaaaad? Till slut kan det visa sig att det var ett glas mjölk ur mammas glas, inte ur pipmuggen, och att det inte var potatisen hon ville ha, utan potatisskalet var mycket viktigare att undersöka. Och barnskedar i plast kan vi ju glömma, det ska vara riktiga små bestick! Och det går inte för sig att äta med händerna, nä-ä. Nej, mat kommer på gaffel, så det så! Och allt ska ske i en speciell ordning, annars blir det yl och kaos och kalabalik. När hon ätit det hon vill ha från tallriken, får inte tallriken längre stå kvar på hennes lilla plastbord, då ska den flyttas till matbordet. Och gaffeln också. Då vill hon dricka, och då ska muggen flyttas från köksbordet till hennes plastbord. Och när hon är färdig med drickan ska muggen tillbaka till köksbordet, medan tallriken och gaffeln ska tillbaka till hennes lilla bord. Tjorvunge! Gör man fel blir hon sur, puttar bort grejerna med sina små händer, ylar missnöjt och viftar och försöker få oss att förstå. Till viss del får hon som hon vill, till andra delar får hon tjura. Speciellt taskiga är vi när vi spänner fast henne med bälte i matstolen. Då blir hon som galen ibland, men man har faktiskt inget val, för är hon inte fastspänd ställer hon sig upp och klättrar upp på bordet. Fort går det! 
Det bästa som finns är fortfarande att vara i Isaks rum. Hon stoppar inte längre allt i munnen på samma sätt, så nu för tiden går det faktiskt att ha henne där kortare stunder. Men det måste vara under sträng uppsikt, för hon har en enasteående förmåga att plocka sönder saker. Allt är så spännande, allt måste undersökas! Bästa leksaken där inne är trummaskinen. Den slår hon på och sen sitter hon och trycker på knapparna och lyssnar på de olika förprogrammerade trumkompen, och trycker lite extra på oh oh!-knappen. Annars är lego och bionicle och bakugan fortfarande mycket intressant. Allt som är smått och livsfarligt typ. Och pokémon-figurerna är tydligen oerhört fina också, de vill hon gärna hålla i och gå omkring med. Hon har vissa saker hon tycker är extra fina. En reflex är hon till exempel mycket förtjust i, och bandybollarna har ju så roliga hål! Och klossar är roliga. Leksakerna ska ha en speciell känsla och vara av lagom storlek för lilla handen, då blir de poppis. När hon fyllde ett fick hon badleksaker av oss i present, och det var verkligen succé. Bada är lika roligt nu som tidigare, och nu för tiden kommer hon krypande och klättrar i badbaljan själv när det vankas bad :) Dessutom har hon börjat gå mer och mer, och väljer nu allt oftare att promenera istället för att krypa eller skumpa fram. Det är till och med så att jag börjat fundera på om man kanske måste köpa henne ett par skor?
En annan rolig sak är att hon dansar. Hon älskar musik och står och diggar och klappar händerna när hon hör musik på tv:n :) Och så är hon tydligt präglad av barnprogrammen och reagerar tydligt när det blir Bolibompa. Efter maten lallar hon efter Isak och vill vara med honom i vardagsrummet när han tittar på Bollis. Det tycker jag är himla gulligt :)
Jag börjar vara lite sugen på ett amningsavslut snart. Börjar känna mig färdig, och känner att det skulle vara skönt att få ha fina bh-ar igen och söva om genom att bara ligga nära istället för att amma. För tänk vad fint det skulle vara att få lite mer frihet nattetid? Kanske sova borta en natt eller så? Jobba något extrapass kanske? Men Linnis är långt ifrån färdig, så det är bara att gilla läget ett tag till. Hon är mitt i en intensiv utveckligsfas just nu, så det känns inte riktigt som läge att göra ett abrupt avslut på något hon tycker så mycket om.
