Linneas elfte levnadsmånad har burit sjukdomens och olyckornas tecken. Hon började med att spräcka strängen under överläppen när hon tappade balansen vid vardagsrumsbordet och slog munnen i bordsskivan. Lagom till det var läkt, rammade hon istället munnen rakt ner i toalettgolvet när hon vurpade ur den tomma badbaljan och spräckte hela överläppen på insidan. Hela läppen fläktes upp och ur det glipande såret tittade vitt kött fram och fick den söta vildungen att påminna om något från Hanteringen av odöda... Och även om såret slöt sig ganska snabbt, stoltserade hon i över en vecka med en fläskläpp av inte denna värld!
Knappt hade såret helat förrän hon skaffade sig magsjuka och tynade bort i en vecka på i princip enbart tuttdiet. Jag själv brast ut i lov och hallelujasång över amningens helande kraft och trygghet. Tack och lov att hon fick i sig någonting! Sen hann hon inte mer än bli frisk från magsjukan så blev hon tokförkyld. Numera står det 11 under näsan på henne och hon hostar fasligt om nätterna. Än en gång: tack för amningen! Slemlösande, lugnande, tryggt, gott. Super! Enda nackdelen är mina överfulla bröst som har svårt att ställa in sig på skiftgång ;)
Isak både snörvlar och hostar och ser allmänt emlig ut och har varit hemma från dagis hela veckan. Så jo, det är sjukstuga för hela slanten i det Bäckska hemmet. Tur att barn är så gosiga när de är lite småfebriga och snörvliga :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar