Vår svarta tekanna från Åhléns känns ganska trist när jag jämför med den här vackra skapelsen. Oh lord, vad gjorde man innan internet?
Här sitter jag och väntar på att Isak ska komma hem. Hujja vad jag längtar efter honom! Jag svammelpratar med min svammelbebis, småstädar och kollar etsy under tiden. Åh, han skulle ju komma klockan två, och nu är den tjugo över! *stampar otåligt*
Idag har jag och Linnea tagit en sjalpromenad i närområdet och kollat läget på Prästholmen, det vill säga vårt absoluta närområde. Jag provade mitt gamla sjalprojekt Olga, som är gjord av en halv längd av Jysk-tyget med samma namn och upptäckte att jag trivdes riktigt bra. Min fina bärsjal (Johannes II från Storchenwiege) är lite halare, mycket mjukare och ganska mycket tjockare, och kan därför kännas ganska varm. Men Olga var helt perfekt en förmiddag som denna då det är soligt och varmt. På med nya solhatten från Åhléns som hänger som en stor blåklocka över det lilla bebishuvudet och så på med dojjorna och ut och gå. Skönt var det!
Medan jag styrde kosan in mellan husen, ut på grönområden och gamla lekplatser från när jag var barn, kände jag mig både upprymd och sorgsen. Jag gick förskolan på Muspelhem här på Prästholmen, ett lägenhetsdagis i två våningar som är nedlagt sedan länge och utbytt mot vanliga lägenheter, och min mamma jobbade i tjugo år som lärare på Prästholmsskolan. Jag har så många fina barndomsminnen från det här området! Men nu är allt förfallet. De snirkliga cykelvägarna med backar och nedförsbackar för ungarna att cykla i har vuxit igen och asfalten har spruckit. Den lilla basketplanen med den låga basketkorgen är till en stor del täckt av sand och asfalten är så sprucken att det inte går att studsa en basketboll där. Fotbollsplanen är igenväxt och nätet hänger trasigt. Överallt finns spår av något som en gång var fint, men nu känns det bortglömt och eftersatt allting. Gräset är oklippt, de små grupperna av trämöbler är nästan överväxta. Det ligger skräp och krossat glas under klätterträden. De har inte gjort något med platsen där de nu rivna husen på Iduns väg stod, utan det ser bara ut som husformade grustag. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, så jag kan inte dela med mig av foton denna gång, men det kommer!
Jag gick och tittade och tänkte och pratade för mig själv medan Linnea somnade i sjalen. Det här är ju så fint, tänkte jag. Vi bor ju på världens bästa ställe! Prästholmen är underbart! Jag tittade mot rödhusen på Lokes väg och tänkte: där inne bor det säkert åtminstone femtio barn i förskoleåldern, åtminstone femtio ungar som Isak skulle kunna leka med om han ville. Man ska inte behöva vara ensam en sommar på Prästholmen. Kicka boll kan man väl göra även om man inte pratar samma språk!
Och går man femtio meter åt andra hållet finns det en annan bostadsrättsförening med en jättefin lekpark, och bredvid ligger mitt gamla dagisområde med jättefina grönområden. Och barn!
Jag har funderat på hur jag ska kunna aktivera Isak på ett bättre sätt den här sommaren. Idag fick jag svaret: vi ska återerövra närområdet!
Det är tomt och tyst i det Bäckska hemmet. Storebror Vilden är i Bredåker på sommarkollo hos kusinerna och rasar av sig under Bredåkersveckan. När jag pratade med svägerskan igår eftermiddag, berättade hon att det visst blev lite sent igår - "han somnade medan jag borstade tänderna". Dessutom hade han vaknat strax före halv nio på morgonen(!) Detta är alltså pojken som aldrig i hela sitt liv sovit längre än till kvart i sju. Förutom när han är hos Ronny och Annica då, för då är han uppe halva natten. Men det får man vara när man är på sommarkollo, så det så! :)
Det är ovant med tystnad och tomhet i det Bäckska hemmet. Vi tittar på varandra och undrar vad vi ska göra nu. Vi är ju för oss själva liksom, vi har ju bara en bebis! Jag och Linnea har tagit några långsamma, lugna dagar. Igår var vi på stan med mormor och köpte kläder till Isaken, men annars har vi mest slappat och passat på att göra saker utanför hemmet en stund på kvällarna. Befriande i sommarvärmen! Det känns som att batterierna fylls på när vi får vila oss från trotskonflikter och storebrorsfrustration i några dagar.
Linnea har genomgått något slags utvecklingssteg igen och tagit ett litet språng i utvecklingen. Sedan några veckor tillbaka vänder hon sig både från mage till rygg och från rygg till mage, men hon har inte riktigt fått kläm på hur man gör ännu, utan det sker mer slumpartat och av frustration snarare än vilja och fokus. Vid den här åldern satt Isak och lekte med leksaker på golvet och hade börjat utforska rummet utanför filten, så det känns lite udda att den här tjejen är så nöjd på sin lilla plätt. Men barn är ju precis så olika som de är, så det är ju inte så mycket att göra. Hon har börjat bli rädd för främlingar, samt för morfar och farfar som hon tidigare tyckt mycket om. Hon blir mer och mer nyfiken på omvärlden och börjar kännas som en bebis snarare än en liten baby. Go och glad med två vassa små tänder i underkäken som skymtar när hon ler med hela ansiktet. De mandelformade ögonen glittrar och små gladtjut kommer medan hon sprattlar lyckligt med hela kroppen. Hon är glädje.
Amningsproblemen fortsätter och jag har börjat känna mig ganska låst vid hemmet måste jag säga. Skruttet vill ju bara amma när jag ligger hemma i sängen och det är mörkt, svalt och tyst omkring henne. Det är lite svårt att uppnå de kriterierna när det är sommar och jag är ensam hemma med henne och storebror. Många gånger har jag funderat på att lägga ner amningen och gå ut i köket och blanda ersättning istället. Men det bär mig emot. Jag trivs ju så himla bra med att amma, och vet med mig sedan min förra amningskarriär att det är en fas som går över. Igår var jag sjukt nära att lägga ner alltihop av ren frustration, men så satte jag mig och läste i amningsbloggen och pratade lite med väninnorna på sjalbarn, och stärkt av detta kom jag fram till att jag ska fortsätta amma precis som vanligt. Till syvende och sist är min unge en människounge och ingen kalv - alltså ska hon äta människomjölk och inte komjölk. Så enkelt är det ju egentligen, även om modersmjölksersättningen nu för tiden ju är mycket bra och så långt som möjligt anpassad efter små människobarn. Jag har mjölk till henne och trivs med att amma - varför ska jag då låta våra sociala konventioner och samtidssamhälle komma emellan mig och min älsklingsbebis? Nej, det blir till att möta verkligheten med anda medel istället.
