Idag har jag och Linnea tagit en sjalpromenad i närområdet och kollat läget på Prästholmen, det vill säga vårt absoluta närområde. Jag provade mitt gamla sjalprojekt Olga, som är gjord av en halv längd av Jysk-tyget med samma namn och upptäckte att jag trivdes riktigt bra. Min fina bärsjal (Johannes II från Storchenwiege) är lite halare, mycket mjukare och ganska mycket tjockare, och kan därför kännas ganska varm. Men Olga var helt perfekt en förmiddag som denna då det är soligt och varmt. På med nya solhatten från Åhléns som hänger som en stor blåklocka över det lilla bebishuvudet och så på med dojjorna och ut och gå. Skönt var det!
Medan jag styrde kosan in mellan husen, ut på grönområden och gamla lekplatser från när jag var barn, kände jag mig både upprymd och sorgsen. Jag gick förskolan på Muspelhem här på Prästholmen, ett lägenhetsdagis i två våningar som är nedlagt sedan länge och utbytt mot vanliga lägenheter, och min mamma jobbade i tjugo år som lärare på Prästholmsskolan. Jag har så många fina barndomsminnen från det här området! Men nu är allt förfallet. De snirkliga cykelvägarna med backar och nedförsbackar för ungarna att cykla i har vuxit igen och asfalten har spruckit. Den lilla basketplanen med den låga basketkorgen är till en stor del täckt av sand och asfalten är så sprucken att det inte går att studsa en basketboll där. Fotbollsplanen är igenväxt och nätet hänger trasigt. Överallt finns spår av något som en gång var fint, men nu känns det bortglömt och eftersatt allting. Gräset är oklippt, de små grupperna av trämöbler är nästan överväxta. Det ligger skräp och krossat glas under klätterträden. De har inte gjort något med platsen där de nu rivna husen på Iduns väg stod, utan det ser bara ut som husformade grustag. Tyvärr hade jag inte kameran med mig, så jag kan inte dela med mig av foton denna gång, men det kommer!
Jag gick och tittade och tänkte och pratade för mig själv medan Linnea somnade i sjalen. Det här är ju så fint, tänkte jag. Vi bor ju på världens bästa ställe! Prästholmen är underbart! Jag tittade mot rödhusen på Lokes väg och tänkte: där inne bor det säkert åtminstone femtio barn i förskoleåldern, åtminstone femtio ungar som Isak skulle kunna leka med om han ville. Man ska inte behöva vara ensam en sommar på Prästholmen. Kicka boll kan man väl göra även om man inte pratar samma språk!
Och går man femtio meter åt andra hållet finns det en annan bostadsrättsförening med en jättefin lekpark, och bredvid ligger mitt gamla dagisområde med jättefina grönområden. Och barn!
Jag har funderat på hur jag ska kunna aktivera Isak på ett bättre sätt den här sommaren. Idag fick jag svaret: vi ska återerövra närområdet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar