Satslogik

Jag är lycklig när jag målar
Jag vill vara lycklig
Alltså vill jag måla

Chop chop

I mina drömmar har jag sånt här fylligt, långt, halvlockigt hår. Ett sånt hår man slänger ihop i en slarvig fläta och blir helt stunning i. Bara sådär liksom. 

En snabb verklighetscheck i spegeln säger mig dock något helt annat. Så nu åker det av. Igen. Chop chop.

Hej matematik

Min unge har känsla för det här med siffror. Efter en snabb repetition av hur man skriver siffrorna med pennan, ställde han upp detta och räknade. Jaba what!!?

Sleeping beauty

Snusande barnandetag är väldigt rogivande, har ni tänkt på det?

Men vad gör det

Men vad gör det att ungen vaknar för femtioelfte gången när man istället för bara hulkande maamammmmaaaaa:n möts av små tassande steg i lillhallen och en ögongnuggande ett och ett halvt-åring tultar mot en med fleecefilten i högsta hugg? Lilla hjärtat. Nu ligger hon här bredvid mig i sängen, ingosad i filten och sover sött till mitt knattrande, medan minuterna tickar sig fram och tystnaden sänker sig över lägenheten. Isaken dunar in i sin säng efter en mamma och Isak-kväll med ohemult mycket godis, kramkalas och How to train your dragon på dvd. Älskade maken är på dubbelt galej - både som sällskap och chaufför. Det unnar jag honom :) Min förra helg ligger fortfarande som ett kärt minne när vardagen åter breder ut sig. Långt ifrån måttfulla kräftkalas med tema frosseri, fylleri, kärlek, vänskap och Spotify premium är välkomna inslag i den annars så välordnade familjelunken. Barnvakt ja tack. Men som älsklingen sade häromdagen: Jag längtar efter att vara med bara dig. Nykter! Alltför sällan unnar man sig vardagsbarnvakt blott för sin egen skull.

  

Vardagen hackar sig fram

Vardagen hackar sig fram mellan vabbar och sjukdagar, och jag får inget flyt i det jag gör. Ena dagen arbete, nästa dag ledig, och så en son som vill vara hemma från skolan för att han längtar efter egentid med sin mor, samtidigt som han absolut inte vill vara utan kompisarna på fritids och sexårs. Dagisinskolning för Linnis som inte går som det var tänkt, och plötsligt står jag med en unge som gråter redan på parkeringen för att hon förstår vart vi är på väg. Samma unge som idag utan att tveka knatar rakt in på Öppna förskolan, trots att vi inte varit där på hela sommaren. Min goa, glada, akrobatiska tjej som alltid är full med blåmärken och bus, som älskar att kramas och vara nära, men som absolut vill göra som hon vill och ilsket viftar och fräser när man gör något hon inte tyckte stämde. Och som vaknar flera gånger varje natt och med skräck i rösten ropar efter mamma, trots att hon redan ligger mellan oss i dubbelsängen. Lägenheten säljer vi utan att ha någonstans att flytta, och trygghetsnarkomanen i mig krumbuktar sig i ångest. Samtidigt känns det skönt, befriande. Varje pinal vi rensar ut och slänger, ger själen mer rum att växa. Arbetet, som jag hittils sett som en mellanlandning tills dess att jag får göra det jag ursprungligen tänkt: vidareutbilda mig till distriktssköterska, har visat sig erbjuda nya möjligheter som får mig att vilja stanna kvar och se vart utvecklingen för mig. 

Moderskap