Vardagen hackar sig fram mellan vabbar och sjukdagar, och jag får inget flyt i det jag gör. Ena dagen arbete, nästa dag ledig, och så en son som vill vara hemma från skolan för att han längtar efter egentid med sin mor, samtidigt som han absolut inte vill vara utan kompisarna på fritids och sexårs. Dagisinskolning för Linnis som inte går som det var tänkt, och plötsligt står jag med en unge som gråter redan på parkeringen för att hon förstår vart vi är på väg. Samma unge som idag utan att tveka knatar rakt in på Öppna förskolan, trots att vi inte varit där på hela sommaren. Min goa, glada, akrobatiska tjej som alltid är full med blåmärken och bus, som älskar att kramas och vara nära, men som absolut vill göra som hon vill och ilsket viftar och fräser när man gör något hon inte tyckte stämde. Och som vaknar flera gånger varje natt och med skräck i rösten ropar efter mamma, trots att hon redan ligger mellan oss i dubbelsängen. Lägenheten säljer vi utan att ha någonstans att flytta, och trygghetsnarkomanen i mig krumbuktar sig i ångest. Samtidigt känns det skönt, befriande. Varje pinal vi rensar ut och slänger, ger själen mer rum att växa. Arbetet, som jag hittils sett som en mellanlandning tills dess att jag får göra det jag ursprungligen tänkt: vidareutbilda mig till distriktssköterska, har visat sig erbjuda nya möjligheter som får mig att vilja stanna kvar och se vart utvecklingen för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar