Livet med en femåring

Min älskade son fullkomligt vibrerar av vetgirighet, experimentlusta och grubblerier just nu. Kvällsläsningen bestod av en faktabok om rymden idag. Rymden är spännande och fascinerande, de existentiella och religiösa funderingarna många och invecklade. Frågor om livets beskaffenhet och universums ursprung och uppkomst är inte ovanliga i det Bäckska hemmet för tillfället. Vi diskuterar gud och Jesus, naturkrafter, människans påverkan på vår planet, vår miljös påverkan på oss --- varenda sten vill han vända på, varenda fråga kräver sina svar. Vid tandborstningen ikväll funderade han över Big bang och utbrast: "Om det inte finns någonting, hur kan det då bli en stor smäll? Hur kan någonting explodera ur ingenting?" 

Han blir lycklig när man tar sig tid att förklara, ta reda på, visa. Han tränar på sociala koder och konfliktlösning, medlar, förklarar, funderar. "Varför gjorde han så? Varför sade han så?" Timtal kan han sitta och knepa och bygga med sitt lego - och andra dagar ligger han lika många timmar nedanför våra fötter och suckar åhhhhhhhh åt alla förslag. 

Han är självständig, driftig, kompetent - och samtidigt kramig, varm, mjuk. Han är fem och ett halvt år, kroppen skjuter iväg i höjden, skor blir för små och  han skrattar när han tar på sig kläderna som var i rätt storlek bara för några dagar sedan. "Men mamma, de här byxorna är ju alldeles för små!" 

Ibland vill jag dra i bromsen. Fånga tiden! Han är så fin just nu. Jag vill få behålla min femåring ytterligare ett tag. Jag vet att jag inte har så lång tid kvar med en liten kuring i soffan, ett varmt huvud som knosar in sig i armhålan och vill ha mammakärlek och högläsning. Snart kommer han ligga där med långbenen över ryggstödet och läsa fantasyböcker och spela tv-spel och cykla till kompisar. 

Samtidigt är jag så nyfiken på den person han är på väg att utvecklas till. Min fina lilla kille.