Idag har min mage sagt åt mig att ta det lugnt. Först sade den det när jag hade sorterat tvätten och knäskurat toaletten. Då reste jag mig upp och började packa lådor i köket istället. Efter en låda sade magen åt mig att ta det lugnt igen. Då packade jag en till låda. Och när jag var inne på tredje lådan kom jag på att det nog var dags för lunch. Så Robert lagade lunch och jag som vid det laget faktiskt börjat få ganska ont i magen, lade mig på soffan och sträckte ut mig och fascinerades över sprattelbebisens irrtåg där inne. Det såg ut som att den försökte vända sig från sida till sida i magen, utan att lyckas. Oj så den krumbuktade! Jag var alldeles full i skratt, men samtidigt var det så sjukt obehagligt att det bara inte var sant alltså! Jag är i vecka 34 nu och det börjar nog bli lite trångt där inne även om bebisen fortfarande kan röra sig ganska fritt. Det är precis som att den inte har det riktigt bekvämt där inne just nu, och försöker hitta ett bättre sätt att ligga på. Det känns jättekonstigt, men väldigt festligt på samma gång. Det är ordentligt med liv där inne åtminstone :)
Lite lunch var bra, upptäckte jag, och tänkte fortsätta ta det lugnt efteråt. Så jag dukade av bordet och städade köket medan älsklingarna visade mormor vad Rachet and Clank är för något. "Åh, vad fint du hunnit göra!", utbrast mormorn när hon kom ut i köket igen. Efter det tänkte jag ta det lugnt, så jag satte mig i vardagsrummet och sorterade alla påsarna som ska till återvinningsstationen så snart det blivit lite, lite varmare ute. "Skulle inte du ta det lugnt?", frågade älsklingen. "Jaaaa.... men... jag vet nog inte hur man gör!", utbrast jag.
Det är så mycket saker jag vill packa och fixa och dona med hela tiden! Jag störs lite av att vi har den här flytten att ta itu med före jag kan ägna mig åt babygrejer. Vi har ju köpt spjälsäng och sängkläder, vi har babykläder och små filtar liggandes - nerpackade i kartonger. Jag längtar efter att få ta fram de sakerna, tvätta upp textilierna, vika in dem i en byrå... Montera upp spjälsängen, bädda den och dagdrömma om en liten som ska ligga där. Åh. Plutten. Tänk att den kommer ut om bara några veckor? :)
Läste idag i min gamla graviddagbok hur ofantligt trött och slut jag var i kroppen vid den här tiden förra graviditeten. Det är jag inte nu. Jag sover som en jävla gurka på nätterna, har verkligen jättesvårt att hitta sköna, vilsamma ställningar och har supersvårt att somna om när jag blivit väckt vid 3-tiden. Men när jag väl tar mig upp på morgonen nån gång mellan sex och åtta, fungerar jag riktigt bra fram till tretiden på eftermiddagen, då jag ofelbart övermannas av en toktrötthet utan dess like och jag somnar i soffhörnet. Funderar lite på hur jag ska göra om några dagar när inte Robert sitter hemma och pluggar längre och jag blir sådär trött. Barnfilm är tillåtet när man är höggravid va?
Nu sitter jag stadigt parkerad i soffan och myser med tända ljus och Robert som sällskap. I tvättstugan hänger fyra maskiner tvätt på tork och väntar på att nån ska orka ägna några minuter åt att ta hand om dem. Det där med att ta det lugnt är tydligen inte min grej idag... ;) Men jag har faktiskt slutat bära tvättkassarna till tvättstugan, utan ber maken om hjälp utan att skämmas. Och så storhandlar jag inte själv längre heller, eftersom det är så tungt att köra kundvagnen utomhus. I övrigt njuter jag fortfarande varje dag av att få vara hemma med havandeskapspenning. Nu drömmer jag nästan inga mardrömmar om jobbet längre, har liksom funnit mig tillrätta med att inte ha tillräcklig ork för att kunna göra ett bra jobb. Min tid kommer ju, eller hur?
