Kavaj

Min dator är full av vackra och inspirerande bilder. Hela kvällarna sitter jag på etsy och favoriserar och drömmer mig bort. Klickar bloggar och inspireras. I mitt eget liv syns inte mycket av det, om man bortser från lite mörkbrun hårfärg och ett par nya jeansleggings. Den här bilden känns grå i jämförelse mot mycket annat, men rackarns vad snyggt jag tyckte att det här var.Kanske är det en kavaj som saknas i garderoben? Tveksamt, visserligen, men jädrans. Me likie.

Önskelista till min födelsedag

En akustisk gitarr med tillhörande fodral och stämningsmackapär.

Ett namnsmycke i den här stilen med LINNEA på ena sidan och ISAK på den andra.

En Easycare Regnbåge 4,7 m.

Det vegetariska köket, finns på t.ex. Adlibris. 

Breathtaking

Mer mer mer!

Smörfluga

Tänk om den här fina kudden hade varit i ett matt finmönstrat manchestertyg med ett broderi istället. 

Då hade jag köpt den. Jävla H&M.

Ett möte med vardagssverige

Denna torsdageftermiddag var barnen apor som hängde och slängde i rockhängarna som förvandlats till en spännande djurpark. "Jag är ap-pappan!", sade den ena. "Nej, jag är ap-pappan! Du är ap-mamman!", sade den andra. "Nej, jag vill vara ap-pappa!", protesterade den första. En av dem var min pojke, den andra en nyfunnen kamrat till honom.

"Ni kan väl båda vara ap-pappor?", föreslog jag. "Ni kan väl vara ap-pappor från olika familjer som träffas och leker med varandra?" Och så lade jag till med glimten i ögat till de övriga vuxna i sällskapet: "Eller också kanske ni är två ap-pappor i samma familj? En liten regnbågsfamilj?"

Mamman till den andra pojken stelnade till i sitt kroppsspråk och muttrade med emfas mellan sammanbitna tänder: "Jag ska inte säga nåt egentligen, men jag tycker inte att det är rätt! Jag tycker verkligen inte det! Det är fel!"

Jag blev alldeles chockad. Jag insåg liksom att pingstkyrkan kanske inte var rätt ställe att diskutera alternativa familjekonstellationer på, så jag sade ingenting. I efterhand ångrar jag det. Jag träffar så sällan människor utanför vår ordinarie bekantskapskrets att jag glömmer bort den trångsynthet som konformitet som är så utbredd i vardagssverige. Samma vardagssverige som röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen. Den här andra mamman verkar i övrigt vara en så sund och fin människa, precis som den övriga familjen, en sån där sprudlande och glad vardagsnära go människa. Kanske var det därför jag blev så ställd. För mig är olikheter en sån naturlig del av vardagen. Definitionen av en familj är för mig inte "man + kvinna + barn", utan den föräldranärvaro, det samarbete och den kärlek man tillsammans lägger ner i fostran av ett barn. Om det sedan är i konstellationen av en kärnfamilj eller inte - det är av klart underordnad betydelse.

Men att jag som öppensinnad medmänniska inte förmår protestera när någon ger uttryck för konservativa, konformativa och förstelnade idéer. Det är egentligen först då jag blir rädd för världen.

Vitmålade furutak

Eva på Mäklarringen rekommenderar Hemmakanalen att man målar gulnade furutak vita inför försäljning. För gulnad furu är det värsta som finns, tydligen. Det första som gjordes när svärmor och svärfars norrbottensgård såldes var att måla samtliga innertak vita för att dölja furun. Själv blir jag bara ledsen när jag tänker på det, för få saker är så levande som kvistarna i ett furutak där gubbar formas av rundlarna som tittar tillbaka. Få saker ger ett rum en så varm och inbjudande känsla, rundar av skarp belysning och vassa hörn. Av för mycket furu får dock även jag bastu- eller stugvibbar, och skulle inte vilja ha det i överflöd ens i ett rustikt gammalt hus. Men gillar man inte furu, efterlyser jag istället en ljus lasyr som låter träet leva. Att måla innertaket vitt är att döda rummet. För alltid. Vitmålade furutak kommer om några år att vara såååååå 2000! Basta.

Min lilla rumphasare

Linnea är numera en rörlig liten bebis. Hon sitter på rumpan och hasar sig baklänges tills det tar emot, glatt tjutande i en hög och gäll ton - skitnöjd. Man får mer fräs om man tjuter, det är tydligt. Emellanåt sätter hon sig upp och viftar med benen, och då och då blir hon så ivrig att hon likt en katapult flyger framåt och landar på lilla näsan med ett stort bonk. Sjukt söt är hon i alla fall, det kan jag berätta.

 

Inspiration på dockfronten

Min docka ska få hår av mohairgarn istället för redgarn, men nog vore det väl fint med en dockbebis också? Vilket får mig att tänka på: Vem gör jag dockan till egentligen? ;)

Att bygga världar

Vår underbara unge bygger världar. De är fantastiska! Han kan ägna en vecka åt att bygga ett jättekomplicerat, gigantiskt techniclego-bygge som i våra ögon bara ser ut som en massa techniclego-delar ihopsatta i varandra tills den blivit en lång lång lång vinglig grej - men i hans värld är det något fantastiskt, och han pratar fortfarande om det största och längsta bygget han gjorde i våras. 

Nu är det klossar som fångar hans uppmärksamhet. Lego är lite för "enkelt" på nåt vis, klossar är mer spännande, en större kaosfaktor att räkna med. De har ju det vilda momentet "ras" som risk... Under veckan har han byggt ett jättestort Pokémonhus/Pokémoncenter med tillhörande battle arena där alla hans Pokémonfigurer bor. Bygget står mitt på golvet i hans rum och omöjliggör all annan lek. Och när han väl har byggt det färdigt så avstannar leken. Det är byggandet som är det roligaste, fantiserandet, avvägningarna, utmaningen. Och sen blir han hindrad. Han har använt alla klossar utom en: "Det är Linneas favoritkloss, jag vill att hon ska kunna ha den när hon är här inne"  :loving: och nu har han liksom inget att leka med. Lego? Nej, legolådorna går inte att dra ut från under sängen, för då riskerar bygget att rasa. Med försiktighet kan man ta sig fram till hyllan, men det går inte att köra småbilsrace eller leka Dinosaur King och allt annat han brukar sysselsätta sig med. Det går inte att spela spel eller lägga pussel. För det står ett gigantiskt Pokémonhus ivägen! På sin höjd kan han sätta sig i ena änden av rummet och greja lite med sina Bakugan eller spelkulorna, men han är hela tiden livrädd att nånting ska rulla så att det stöter till bygget och raserar det. Jag har deklarerat att jag inte leker inne på hans rum så länge tornet är kvar, för jag är så rädd att riva det (har råkat riva delar av bygget alldeles för många gånger, och han blir lika förtvivlad varje gång!) Situationen börjar bli lite väl ansträngd kan man säga. 

Barnet själv har nästan helt slutat vara inne på rummet och vill helst bara ligga på pappas rygg i soffan och titta på teve. 

Det här är det gamla Pokémonhuset. Det nya är otroligt mycket större och mer komplicerat!

Battle arena i nya Pokémonhuset, innan nya utbyggnaden gjordes

Ikväll sade vi till honom att Pokémonhuset måste rivas imorgon. Han får bygga nytt.

Gissa hur glad han blev?

Noll glad. 

Och jag känner mig som Världens Elakaste Mamma. Som att det vore hans drömmar jag raserar. 

Fröken Söt

När den här munpruttande gladfjärten börjar prata kan vi se oss i månen om att behålla öronen. Det är jag helt säker på! 

Såhär glad ser hon förövrigt ut så fort hon får syn på Världens Bästa Brorsa! Lyckliga Linnea som har en sån fin bror :) Ingen annan kan få henne att skratta så hjärtligt som han :)

Bröd av gammal havregrynsgröt

Igår kväll överjäste jag ett par grymt lovande limpor gjorda på grovt rågmjöl, vetemjöl, gammal havregryns- och råggrynsgröt (rester, alltså), vetegroddar, oskalade sesamfrön och solrosfrön. Degen var sötad med mörk sirap och kryddad med lite brödkrydda. Supergott, verkligen! Men det är ingen bra idé att posta traderapaket, lägga barn och pyssla med dockklädessömnad samtidigt som man bakar ;) Resultatet blev alldeles platta, men väldigt goda bröd. 

Drottning över Kärleken

Enligt min poetiska son är jag Drottning över Kärleken. Det ni!