Ett möte med vardagssverige

Denna torsdageftermiddag var barnen apor som hängde och slängde i rockhängarna som förvandlats till en spännande djurpark. "Jag är ap-pappan!", sade den ena. "Nej, jag är ap-pappan! Du är ap-mamman!", sade den andra. "Nej, jag vill vara ap-pappa!", protesterade den första. En av dem var min pojke, den andra en nyfunnen kamrat till honom.

"Ni kan väl båda vara ap-pappor?", föreslog jag. "Ni kan väl vara ap-pappor från olika familjer som träffas och leker med varandra?" Och så lade jag till med glimten i ögat till de övriga vuxna i sällskapet: "Eller också kanske ni är två ap-pappor i samma familj? En liten regnbågsfamilj?"

Mamman till den andra pojken stelnade till i sitt kroppsspråk och muttrade med emfas mellan sammanbitna tänder: "Jag ska inte säga nåt egentligen, men jag tycker inte att det är rätt! Jag tycker verkligen inte det! Det är fel!"

Jag blev alldeles chockad. Jag insåg liksom att pingstkyrkan kanske inte var rätt ställe att diskutera alternativa familjekonstellationer på, så jag sade ingenting. I efterhand ångrar jag det. Jag träffar så sällan människor utanför vår ordinarie bekantskapskrets att jag glömmer bort den trångsynthet som konformitet som är så utbredd i vardagssverige. Samma vardagssverige som röstar in Sverigedemokraterna i riksdagen. Den här andra mamman verkar i övrigt vara en så sund och fin människa, precis som den övriga familjen, en sån där sprudlande och glad vardagsnära go människa. Kanske var det därför jag blev så ställd. För mig är olikheter en sån naturlig del av vardagen. Definitionen av en familj är för mig inte "man + kvinna + barn", utan den föräldranärvaro, det samarbete och den kärlek man tillsammans lägger ner i fostran av ett barn. Om det sedan är i konstellationen av en kärnfamilj eller inte - det är av klart underordnad betydelse.

Men att jag som öppensinnad medmänniska inte förmår protestera när någon ger uttryck för konservativa, konformativa och förstelnade idéer. Det är egentligen först då jag blir rädd för världen.