Konsumtion

Consume less, live more. 

Är det så?

Ibland känns det som att jag lever i långa perioder av icke självvald enkelhet. Folk pratar om köpstopp, om att de sparar såna enorma summor pengar på att sluta handla onödiga saker. Ibland undrar jag då hur mycket människan i gemen egentligen handlar? Jag vet att jag inte har något överdrivet köpbeteende, jag handlar till exempel aldrig servetter eller ljus bara för att det är så billigt eller för att ha en massa olika sorter hemma. Jag samlar inte på något speciellt. Jag äger inga prydnadssaker. Jag impulsköper inte ens en tekopp, trots att jag gärna vill ha nya, stora, härliga tekoppar - herre gud, de kostar ju sjuttio spänn! Och jag får nästan ont i magen av att köpa nya akrylfärger, trots att det är mitt största intresse att måla. Det känns onödigt att handla, pengarna kan ju användas till något nyttigare. Mat till exempel, som ju är ett annat stort intresse. Men köper jag mat som jag verkligen vill ha? Lagar jag sånt jag tycker är verkligt gott? Använder jag de råvaror jag önskar? Nej, för inte ens maten får vara en prioriterad utgift. Man skulle kunna tro att jag är fattig på riktigt, men jag har bara någon slags konsumtionspanik. Vi lägger ganska mycket pengar på mat i vårt hushåll, men inte för att mätta magarna - utan för att fylla skåpen. Så jävla dumt. Nåväl, det är väl ett annat blogginlägg.

Ibland bränner plånboken till. Guldbyxorna åker på och efter en tur på stan känns det som att fickorna hänger ur byxorna som ledsna elefantöron och att jag är en trollkonstnär som plockar upp än mindre och mindre påsar ur de platta klädpåsarna jag har med mig hem. 

Men då känner jag mig ...lycklig. Nej, inte lycklig. Normal. 

Jag känner mig normal när jag får överflödskonsumera. När jag går in på Kicks och köper två nagellack och sedan går in på Lindex och köper tre ögonskuggor - trots att jag inte behöver dem egentligen. Jag känner mig lyxig när jag köper ett par byxor på H&M och en topp på KappAhl. Lyxig.

I samma stund jag ens tänker tanken är känslan av att vara onormal där igen. Jag är ett jävla ufo som får de här kickarna av sådant som andra människor tycker är vardag. 

Det är karaktärsdanande att ha lite pengar.

Men fan vad jag längtar efter att ha två löner.