Det där med dockor...

När Isak var liten, fick han en waldorfdocka i present av sin mormor. En söt ganska androgyn docka med kort, ljust och lite rufsigt hår och blå ögon - lite smålik den lilla pojken. Jag tyckte det var en fantastisk present, så klart att pojken skulle ha en docka! En docka är ju den ultimata rolleksleksaken, en klockren möjlighet för barnet att med enkla medel bearbeta sin vardag genom leken. Isak var dock aldrig speciellt intresserad av den, och trots att både mormorn och mamman försökte involvera dockan i kaffebjudningar och "natta dockan"-lekar, och den till slut fick namnet Anna, blev dockan aldrig någon favoritleksak. Det lilla yrvädret föredrog att köra rally med barnvagnen och klä av dockan naken och slänga henne i nåt bortglömt hörn istället och så snart han började göra sin röst hörd om vad han ville ha för leksaker och vad han inte ville leka med, deklarerade han att dockan skulle bort. Så: sorti.

Nu har jag plockat fram Anna igen från kartongen i förrådet och dammat av henne. Hållt i henne, känt på henne, klämt på henne. Liksom lärt känna henne. Linni lyste upp när hon fick syn på dockan och ville genast bebispussa och smaka på henne :) Igår köpte jag broderigarn för att brodera om hennes ögon, som jag inte tycker om. De sitter lite för tätt och får henne att kännas lite påträngande. Hennes lilla säng ska målas vit i samma veva som jag målar Linneas barnbord vitt, och så ska hon få nya kläder och sängkläder. Jag ska sy en liten dress av några avlagda gamla kläder, det jag tänker mig är en trikåtröja och ett par muddbyxor i velour - såna som Linnea själv har. Det blir remake för hela slanten, och så ska Linnea få henne i julklapp, tillsammans med docksängen och lite annat :)

Porslinsdockor är jag nästan lite rädd för och plastdockor har jag aldrig tyckt om. Det är något obehagligt med deras förstelnade ansiktsuttryck och stela kroppar... Tygdockor däremot! De är härliga. En docka ska ju vara en kompis, någon att krama, ta hand om, leka med. En plastdocka har fördelen att man ju kan bada den och att den går lättare att torka av om man smutsar ner den, men sedan tar fördelarna enligt mig slut. Så den första dockan blir helt klart en tygdocka. Enligt waldorfpedagogikens tankar är en påklädningsdocka för komplicerad för ett såhär litet barn, och en påsdocka vore att föredra, men jag gillar inte idén att köpa en ny docka bara för att hon inte kommer klara av att ta av och på kläderna just nu.  

När det kommer till utseendet har just waldorfdockor aldrig fått mitt hjärta att klappa riktigt hårt. Jag tycker att de är lite för "blanka" i ansiktet och lite för ...opersonliga.., trots att hela grejen med dem ju är att de är just personliga. Då finns det andra dockvarianter som är betydligt trevligare: Fröken Skicklig till exempel, gör helt fantastiska dockor! Jag skulle (nästan) kunna leva med vårt elände till badrum bara för att kunna norpa en av platserna till hennes nätbaserade dockkurs i höst... men det är bara att inse att det inte är tid för det just nu, utan att jag får göra det någon gång i framtiden. Dock har ett litet tankefrö fötts i mig. Att jag kan väl sy en docka ändå? Utan kurs? Läsa i lite dockböcker, knåpa lite själv, fråga någon klok... Hos Siw Rosander kan man beställa materialsatser till waldorfdockor, och med lite modifikation på mönstret och redgarnet utbytt mot mohair à Fröken Skicklig kanske det kan bli något mysigt av det hela trots att jag är totalrookie på dockor? Min tankedocka ses till vänster. Ganska söt, visst? :)