Jag behöver

Att efter en sovmorgon få dricka en stor kopp te med honung, äta några smörgåsar vid köksbordet och därefter få sitta nedsjunken i soffan med en sovande bebis mot bröstkorgen och senaste Amos i näven och bara andas. Det är inte dumt det. Jag behöver de här stilla stunderna för att hela. Behöver rum att bara andas på. Jag känner mig trött och lite urlakad, längtar efter innehåll i tillvaron, önskar mindre friktion i förhållandet med familjen. Skulle behöva en vitamininjektion eller inspiration, det var som att den sista energin rann ur mig när det snöade i dagarna tre och våren gav mig ett stort långfinger och bad mig återkomma senare. Jag är evinnerligt trött på snö och kyla nu. Var på Kupan igår och spanade efter en vårjacka, men kammade hem noll. Två par gardiner fick följa med hem istället, så nu blir det ljusblått i vardagsrummet och somrigt blommiga kuddar. Man får ta till sina knep för att hålla kylan på avstånd. Behöver kärlek, närhet, värme. Får man ta semester?

Struktur

Jag är hyperallergisk mot superfixade modellerande män som fått Ken-komplex i Photoshop. Däremot är jag fasligt förtjust i såna här snygga stickningar. Det står klart att jag måste lära mig sticka också. Virkning är kul, men stickning verkar himla användbart. Jag hittar ju så sällan nåt jag tycker om i affärerna - tänk om jag kunde göra det själv istället! That would be nice! 

Kvällens finaste stickblogg hittade jag här: Riot yarn

Jag vill också vara sådär grym på nåt!! 

Vackert

En inramad print av den här Frida Kahlo-målningen skulle jag gärna ha i mitt vardagsrum.

Emellanåt brister visst fördämningarna

Dopfunderingar

Vi har ännu inte kunnat börja diskutera någon detaljplanering om det rimligen ganska snart förestående dopet av Alva Linnea Elisabeth. Robert har nämligen bestämt sagt ifrån att han har alldeles nog med sin tentaperiod, och att han inte orkar börja tänka på ytterligare en sak innan det är över. Oh well, sista tentan skrivs imorgon och sedan bör det alltså vara fritt fram att prata dop här i det Bäckska hemmet. Lovely!

Jag är inte begåvad med vare sig stresstålighet eller festfixargener, så jag brukar försöka ducka dylika festligheter rätt hårt. Jag lyckades till exempel stoppa huvudet i sanden inför vårt eget bröllop så till den milda grad att jag faktiskt satt uppe kvällen före och skrev ut festprogram och insåg med tårarna rinnande att det var slut bläck i skrivaren! Hilfe, det är tur att man bara gifter sig en gång. Tänk att en av de gladaste och lyckligaste dagarna i ens liv ska vara så stressig och ångestskapande? Isaks dop lyckades jag undvika att ens ta i genom att kategoriskt vägra ta ansvar för någonting annat än dopklänningen och tackkorten...

Den här gången känns det dock helt annorlunda. Jag har så mycket idéer och inspiration för firandet av den här ljuvliga lilla blomsterflickan att jag längtar efter att få sätta igång att pyssla inbjudningskort och planera festdukning! I hemlighet smider jag söta planer och hoppas heligt att Robert inte motsätter sig mina idéer...

Jag kommer väl inte att gå så långt att jag faktiskt specialbeställer sidenband till dopklänningen från USA, men den där koloniala rosen var ju ljuvligt fin. Tänk den som färgtema som kan gå igen i mina kläder och Roberts slips! :)

Surfar dukningsidéer och både inspireras och fascineras :)

Tisdagkväll

Åh så söt speldosa man kan köpa snuskdyrt hos Stellaris! Trött tisdagkväll. Jag sitter med ett sovande lillsöt i famnen, snoret rinner och jag skulle kunna döda för ett stort glas apelsinjuice! Vad gör ni?

Sällsyntare än pandan

Ihopkurade sovande barn är nog det sötaste jag vet <3

Min tröttpanda somnade motvilligt i soffan efter det att vi hotat med inställd brottarträning om han inte vilade en stund på eftermiddagen. När han vaknar är det lite lunchmiddag som gäller och sedan bör han vara fit for fight för ett timmes röj på brottarmatta.

Jag sitter vid köksbordet och lyssnar på tystnaden. Solen lyser in från fönstret så jag får sitta och kisa framför datorn, kylen surrar och avlägset hörs grannens fotsteg en våning upp. Jag har två sovande barn! Det här händer inte ofta! ;)

Jag hade tänkt utnyttja tiden till Saker Som Mammor Bör Göra När Lugna Stunder Infinner sig. Typ lägga ut mer barnkläder på tradera och märka upp Isaks nya kläder. Men jag kände mig så lat att jag lät bli ;) Så det blev egentid med Bilbo och sjalbarn istället. Inte dumt! :)

Gardinjakten, del 1

Hittils den främsta kandidaten för vardagsrumsgardiner till det Bäckska hemmet. 159 kronor tar Indiska för dessa skira skönheter som enligt hemsidan finns i flera färger. Ett par i en varmare färgskala skulle passa perfekt tror jag :) Men jakten fortsätter!

Linneas födelse

Jag minns så tydligt hur jag satt i köket hemma hos svärmor och svärfar den där torsdagen och drack kaffe och sade: ”Jag tror faktiskt inte bebisen kommer ännu. Jag tror inte jag är tillräckligt less, jag längtar inte ut henne tillräckligt mycket…”

Vi hade precis varit på soptippen med så mycket flyttskräp som gick att få in i vår Saab 9.5 i ett försök att göra hemmiljön trevligare att vistas i. Jag hade fått första förkänningen att bebisen inte tänkt stanna för evigt i magen – ett diskret molande hade gett sig tillkänna där i bilen. Jag tänkte att förlossningen tidigast skulle sätta igång någon gång under helgen eller i början av nästa vecka. Jag hade haft en sån lugn och härlig dag. Isak var på dagis och lekte med kompisarna och jag hade efter en liten sovmorgon tillbringat en extra stund i sängen läsandes i min förlossningsguru Gudrun Abascals bok Att möta förlossningssmärtan, och sedan suttit några timmar i köket och målat akvarell. Jag kände att något var annorlunda i kroppen, och utbrast då och då under dagen: ”Det är något fuffens i min mage!”. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag några timmar senare skulle ligga på alla fyra i vardagsrummet och rulla med höfterna med värkar var fjärde minut!

Vi åkte hem efter en stund och passade på att flytta hallbyrån till sin nya plats så att vi skulle kunna hänga upp de nya hallmöblerna under helgen. Efteråt sade jag till Robert att jag var tvungen att lägga mig en stund, för jag kände mig inte alls bra i magen. Efter vansinnesdådet att flytta i vecka 38 och kort därefter flyttstäda gamla lägenheten, hade jag lovat både min familj och mig själv att ta det lugnt vid minsta tecken på att magen var ansträngd. Så jag kröp ner under täcket och kände efter en stund hur det där molandet faktiskt kom varje gång jag hade en sammandragning. Jag kunde fortfarande inte känna mig säker på att förlossningen startat, utan misstänkte att det kunde röra sig om förvärkar som skulle försvinna om jag bara vilade en stund. Jag visste inte riktigt vilket jag önskade mig mest… Vi hade i några veckor intensivt önskat att förlossningen inte skulle sätta igång just de här dagarna, eftersom Robert skulle på arbetsintroduktion på banken morgonen efter, vi skulle på Cirkus Cirkör på fredagkvällen och se Alva tävla på Boden Open på lördagen. Efter en stund, sade jag med allvarligt till Robert: ”Jag kan faktiskt inte lova att jag inte föder barn i natt…” Han såg lite nervös ut, och frågade hur allvarlig jag var i det jag sade. Jag funderade en stund och svarade: ”Ganska allvarlig faktiskt. Det kändes precis såhär när det startade med Isak…”

Han gick och hämtade Isaken på dagis, och jag låg kvar i sängen en stund. Efter ett tag masade jag mig upp och satte mig och fortsatte måla. När grabbarna kom hem, satte de sig i vardagsrummet och spelade Ratchet and Clank, och jag försökte hålla koll på min kropp. Värk för värk blev molandet starkare, och vid fyratiden bestämde jag mig för att ta ett bad och se om värkarna lade sig. Robert skulle iväg till frisören, och vi parkerade Isak framför en Pokémonfilm. Den använde jag som klocka där i badet och konstaterade efter en stund att jag hann med två värkar per avsnitt, vilket innebar att jag hade värkar ganska precis var tionde minut, och de verkade inte vilja stanna av.

När jag kommit upp ur badet, ringde jag mamma som skulle vara barnvakt och förvarnade. Hon och pappa satt i bilen på väg från Kallax där de hämtat Alva, och mamma frågade om hon och Alva fick komma och hälsa på när de ätit middag. Det var helt okej tyckte jag, för värkarna gjorde fortfarande inte speciellt ont. Sedan ringde jag Robert och uppdaterade honom om läget där han satt i frisörstolen. Åk iväg och plugga, tyckte jag, det är lugnt, jag ringer om jag vill ha hem dig.

Sedan lagade jag blodpudding och bacon till mig och Isak. Allting gick i maklig takt, jag kände mig lugn och positiv och när vi satt oss för att äta kom mamma och Alva och gjorde oss sällskap. Hela tiden fortsatte värkarna att komma, starkare och starkare. Under måltiden kom de ganska precis var åttonde minut, och när jag stod och diskade kom de snarare var sjätte minut. Disken tog hela fyrtio minuter att göra, och när mamma såg mig där jag stod vid diskbänken, frågade hon stillsamt: ”När hade du tänkt ringa hem Robert?” Ja, det började kännas som en bra idé. Bb-väskan var fortfarande inte färdigpackad heller… Hmm… Jag ringde och bad honom komma hem, men att han skulle gå förbi svärmor och svärfar först och låna med sig ett nässprej, för jag var fortfarande så extremt täppt i näsan efter den förskräckliga förkylning jag dragits med den senaste tiden. Jag kände starkt att jag inte hade någon lust att föda barn och vara så täppt i näsan.

När han kom hem, stod mamma, Alva och Isak fullt påklädda i hallen. Jag var glad att det hade tajmat så väl allting och att Isak kunde följa med sin älskade mormor när de ändå skulle gå, istället för att vi skulle få väcka honom när han väl somnat för natten…

Robert satte sig i vardagsrummet med lite middag och försökte lugna ner sig så han inte skulle stressa upp mig. Jag gick omkring med packningslistan och försökte komplettera bb-väskan med viktigheter såsom kamera, mobilladdare, necessär osv. Efter en stund började vi klocka värkarna, och de visade sig komma exakt var femte minut och varje värk varade i en minut. Vi fotade magen en sista gång och tog lite bilder i värkpauserna. Robert ville att vi skulle ringa förlossningen och rådfråga dem, men jag muttrade bestämt att värkarna inte gjorde tillräckligt ont ännu, och att jag ville vänta. Mellan värkarna samtalade vi om hur vi ville ha det och vad som kändes viktigt för mig och hur jag upplevde att han bäst kunde hjälpa mig. När värkarna blev ondare, blev jag alltmer kortfattad i mina instruktioner. Det kändes bäst att ligga i grodställning på golvet och rulla med höfterna samtidigt som Robert masserade ryggslutet. Jag var helt fokuserad på att andas lugnt och att slappna av.

Innan det börjar göra ont på riktigt kan man se såhär glad ut :)

Jag hade en vision om att föda enligt dykmetoden, vilket i korthet innebär att man ska vara helt avslappnad i den viljestyrda muskulaturen under värkarna, så att den glatta muskulaturen kan jobba effektivare. Samtidigt har man god hjälp av mentala bilder om att göra sig tung och fokusera på den inre bilden av att livmodern öppnar sig och barnet sjunker ner. Lotusblomman brukar ofta användas som liknelse. Nu känner jag dessvärre ingen samhörighet med varken vatten eller lotusblommor, så just de bilderna visade sig fungera ganska dåligt för mig. Senare under förlossningen, sade Robert till mig i en värkpaus när jag kände mig besviken över att jag inte upplevde att jag kunde dyka värkarna: ”Men Julia. Du gillar ju inte ens att dyka! Kan du inte försöka se det som vind istället, som att du är ett vasstrå som vajar i vinden? Att du är stark och mjuk och böjbar, och att värkvinden kan blåsa förbi utan att du går av?” Min kloke, älskade make. Det fungerade mycket bättre.

Till slut sade han: "Nej, nu ringer jag förlossningen vad du än säger." Och där någonstans förstod jag att det nog var läge att göra det om jag nu skulle föda på sjukhus och inte på en filt i vardagsrummet hemma… Men det kändes så jobbigt och otryggt att flytta på sig mitt i värkarbetet, jag var ju så lugn och fokuserad där hemma… Barnmorskan i andra änden luren tyckte att vi skulle komma in omedelbart, och vi började förbereda oss för avfärd. Det vill säga, Robert försökte effektivt plocka fram våra saker, köra fram bilen och samtidigt ta hand om mig. Jag försökte få på mig kläder i värkpauser och ta mig mot dörren. Det kändes så jobbigt att flytta sig! Men samtidigt visste jag att jag inte hade något val. Nu hade vi bestämt att det var bäst att föda på sjukhus, och då måste man faktiskt ta sig till sjukhuset också…

Bilfärden var jobbig, men gick ändå bra. Det var mycket svårare att slappna av i sittande ställning, men Robert körde snabbt och mjukt, och snart var vi framme på parkeringen. När vi kom in till förlossningen, kopplade barnmorskan en ctg-kurva och ville att jag skulle ligga på rygg eller sida för att hon skulle få kontakt med barnet, och det var fruktansvärt jobbigt och kändes helt fel för mig. Men jag fann mig i det ändå, tyckte att det kändes ganska skönt med en medicinsk kontroll, men när den barnmorska som skulle vara ansvarig för oss under natten kom in, bestämdes det snabbt att jag inte skulle ha något kontinuerligt övervak, utan att de bara skulle hålla koll någon gång då och då med yttre registrering. Vaginalundersökningen visade att jag var imponerande fem centimeter öppen. ”Wow!”, sade barnmorskan och barnmorskestudenten, ”bra jobbat där hemma!” Där någonstans kunde jag börja slappna av igen och börja försöka finna mig tillrätta i den nya miljön.

I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville ha en naturlig förlossning utan medicinsk smärtlindring, att jag var lättstressad och behövde lugn och ro för att kunna slappna av ordentligt. Jag önskade minimalt med ingripanden i den naturliga processen, och önskade hjälp med avslappning snarare än smärtlindring ifall jag inte klarade att slappna av på egen hand. Så jag tackade efter en stunds övervägande nej till EDA och lustgas och koncentrerade mig på att hitta tillbaka till det där avslappnade lunket.

Jag fick omedelbart stort förtroende för barnmorskan Eva som jag tidigare träffat när hon var barnmorskestudent på vårdcentralen, och barnmorskestudenten Pernilla hade jag tidigare haft som lärare under utbildningen och dessutom haft kontakt med via jobbet när hon jobbat som distriktssköterska. Det var perfekt personkemi och de lyckades hitta precis rätt nivå på det bemötande som jag önskade. Pernilla servade med varma handdukar, Robert masserade ryggslutet vid varje värk och lämnade aldrig min sida. Förra förlossningen hade jag tillbringat större tiden i ett halvsovande, meditativt tillstånd som inte tillät någon yttre kontakt. Den här förlossningen var jag helt vaken och alert, och klarade mitt värkarbete sittande i lotusställning i sängen och mötte värkarna med avslappning och att mjukt rotera överkroppen i cirklar. De gånger jag inte kom in i gunget, hjälpte Robert mig med en fast, varm hand i ryggslutet och viskade uppmuntrande ord till mig och påminde mig om att jag var ett gräs i vinden, mjuk och följsam. Hela tiden lyssnade vi på Enya på låg volym, och det var varmt och avslappnat på förlossningssalen. Alla pratade med lugna röster, jag drack medhavd äppeljuice och mellan värkarna kunde jag kommunicera öppet med personalen. Jag fick också akupunktur för att slappna av bättre då jag upplevde att jag var så spänd. Även om Pernilla och Eva var närvarande en ganska stor del av tiden, gjorde de inte mycket väsen av sig, och det kändes väldigt skönt. Det här var min och Roberts förlossning, vi var ett perfekt team.

Inte lika glad uppsyn längre... Akupunkturnål mellan ögonbrynen i avslappnande syfte.

Efter en timme ville barnmorskorna göra en ny undersökning, som visade att jag var öppen 7 cm. Efteråt beslutade vi tillsammans att jag skulle försöka gå på toaletten och kissa, och i en värkpaus passade jag på att ta mig iväg. Jag fick en stark värk stående lutad mot handikappstödet på toalettstolen, och skyndade mig sedan att sätta mig och försöka kissa. Det var svårt att pressa ut kisset, men jag tömde blåsan så gott jag kunde. Sedan hann jag inte mycket mer än torka mig innan det kom en till, ännu starkare värk. Jag föll ihop på golvet och försökte andas och rotera med höften, men var överraskad över hur stark och ond värken var, och upplevde att jag inte alls kunde slappna av, utan att det bara gjorde jätteont. Nu gick det inte längre att vara alldeles tyst och avslappnad, utan jag började låta som att jag faktiskt födde barn. När värken klingade av, tittade jag och Robert på varandra och konstaterade att nu var det läge att ta sig tillbaka till förlossningssalen fortast möjligt, för här inne var det faktiskt inte trevligt att ha värkar. Ligga där och titta ner i ett duschavlopp, nej tack!

Vi hann inte mycket mer in till rummet igen, förrän nästa värk kom, om möjligt ännu starkar och ondare än den förra. Samtidigt konstaterade vi allihopa att det kanske skulle vara läge att prova lite lustgas såhär på slutet, för om det nu hjälpte var det ju bra, och annars kunde jag ju strunta i den. Jag minns att barnmorskan började göra iordning lustgasen, medan nästa värk kom tätt tätt inpå den andra, och att den gjorde lika ont. ”Jag tror vattnet går!”, utbrast jag, och kände att det började rinna ner i förlossningsblöjan. Jag märke hur tempot på personalen skruvades upp lite, och sedan kände jag hur vattnet gick på riktigt – ”Nu går vattnet!” – och hur bebisen sjönk ner en bra bit. Hela tiden hade jag nya värkar, jag avvärjde lustgasen och ropade: ”Nu kommer det ett barn! Det kommer ett barn!” Barnmorskan hojtade: ”Nej, det får det inte göra! Du måste upp i sängen nu, vi vill undersöka dig först!” Bara några minuter tidigare hade jag ju bara varit öppen 7 cm… Jag fick hjälp av alla tre att ta mig upp i sängen igen, och värkarna gjorde så ont och jag skrek att jag var rädd och att det gjorde så jävla ont, men att jag framförallt var så jävla rädd! All känsla av kontroll var borta, kroppen var ett eget väsen som betedde sig på egen hand, jag var förlorad i värkregn.

Undersökningen visade att jag mycket riktigt var helt öppen och att bebisens huvud stod strax innanför öppningen. Jag noterade att larmknappen trycktes in och Eva sade till mig: ”Du kan krysta när du får en värk, Julia. Bebisen kommer snart!” När krystvärken kom, försökte jag krysta, men rädslan var fortfarande så stark att jag mest bara skrek att jag var rädd och att det gjorde ont. Som tur var bad ingen mig att vara tyst. Så hörde jag barnmorskans röst igen: ”På nästa värk kommer bebisen ut, Julia”. Då fick jag ner handen och kände ett mjukt huvud och där kom jag plötsligt tillbaka! Plötsligt var jag tillbaka igen, var jag ett med kroppen igen, och förstod äntligen att det var ju en bebis där nere, det var ju vårt barn som skulle komma ut! Inför den sista krystvärken hann jag samla mig och krysta kontrollerat, och plötsligt kom bebisen ut helt och hållet! Jag såg hur den rätade ut sig, skrek litegrann och lyftes omedelbart upp på min mage. Klockan var 23.35 och jag hade fött fram henne på tre krystvärkar. Jag hade tänkt att jag skulle ha sinnesnärvaro nog att ta emot henne själv, men när det blev så kaotiskt på slutet var det inte att tänka på…

Jag hann uppmärksamma att det var ett flickebarn jag fått upp på min mage, och hon blev omedelbart tyst när hon fick kroppskontakt med mig. Äntligen var hon här, ljuva lilla Linnea. Så fort navelsträngen klippts, fick hon komma upp på bröstet och där låg vi och bara bekantade oss med varandra i stillhet. Hon var så liten och fin och jag kände mig så stolt – jag hade fått precis den förlossning jag hade önskat – jag hade klarat av en naturlig förlossning utan medicinsk smärtlindring, och jag kände mig så pigg och fräsch efteråt.

Men sedan ville inte moderkakan lossna trots enträgna försök från barnmorskornas sida, och till slut lossnade navelsträngen från moderkakan. Jag huttrade och frossade och hackade tänder av biverkningar från medicinen jag fått för att hjälpa moderkakan på traven, och låg och försökte förstå vad som hände under ett berg av filtar. Jag hade svårt att förstå varför det var så bråttom, jag blödde ju inte, och hade ännu inte fått någon krystvärk som signal att kroppen ville släppa ifrån sig moderkakan… Men när navelsträngen lossnade, hade personalen inte mycket annat val än att ringa till narkosläkaren och jag fick åka akut till operation för att lösa moderkakan. Men det är, som man säger, en helt annan historia.

Sittandes i sjukhussängen första natten på bb, fortfarande bedövad/förlamad i underkroppen efter spinalbedövningen från operation. Men mycket nöjd och lycklig över min fina bebis :)

Obligatorisk plastbaljebild ;)

Isaks födelse

Hela graviditeten kände jag mig övertygad om att jag skulle gå två veckor över beräknat födelsedatum. Jag var helt inställd på att få en oktoberbebis istället för en septemberbebis, så när vattnet gick lite mer än en vecka före beräknat datum blev jag otroligt förvånad! Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag födde min älskade son Isak, och inte förrän nu sätter jag mig och försöker skildra mina minnen till någon slags födelseberättelse. Jag minns att jag de senaste dagarna hade fått tillbaka mycket av min kraft och energi, och att jag upplevde att jag åter kunde röra mig utan större bekymmer. Tidigare på dagen hade jag träffat Jenny, Linda och Caroline som alla väntade barn omkring samma tid som mig. Jag minns att jag dessutom hade putsat fönstren i lägenheten, fullt besluten om att de skulle vara rena innan bebisen och höstens kyla kommit.

Förutom att jag kände mig energisk, hade jag ingen känsla av att någonting var på gång. Robert däremot, hade ringt mig ett flertal gånger under dagen för att fråga hur det var med mig. Till slut var jag nästan lite irriterad på honom, för jag kände mig precis som vanligt! Men någonting måste jag ändå ha känt, för jag bäddade i sängen med plastad frotté när jag skulle lägga mig, och hann inte mer än slappna av i sängen förrän jag kände ett litet knäpp och så blev det plötsligt varmt och halt mellan låren på mig. Jag minns att jag låg kvar någon sekund, alldeles stilla och observerade vad som hände, tvekande inför vad som skett. Jag minns inte vad jag sade till Robert, men jag rumlade iväg till toaletten och satte mig där. Vattnet bara fortsatte att rinna och rinna. Det var halt, med en alldeles speciell doft, som hav, men sötare. Robert kom bara en halv sekund efter mig: ”Vad är det? Vad händer? Är det vattnet?” ”Jag… jag tror det!”, stammade jag. Vi flängde runt, alldeles förvirrade, och började packa den halvpackade bb-väskan, ringde förlossningen för rådfrågning och bara virrade runt. Barnmorskan i andra änden av luren tyckte att vi skulle komma in för kontroll för att bekräfta vattenavgång, och jag tog på mig en rejäl binda och så åkte vi. Klockan var då omkring 23.00 måndagen 19/9 2005.

På förlossningen fick vi komma in på ett undersökningsrum. En barnmorska tittade på den lätt rosafärgade bindan och konstaterade att det var fostervatten, och så fick vi göra en ctg-kurva. Efter det fick vi åka hem och sova i väntan på att värkarna skulle starta.

Det var omöjligt att sova för mig den natten! Kroppen fullkomligt brann av alla endorfiner och allt adrenalin som pumpades ut i systemet. Herre gud, vi skulle föda barn! Till slut kunde jag inte slappna av tillräckligt mycket för att ens ligga kvar, utan gick upp och satte mig framför datorn. Jag visste inom mig att jag borde vila, men kunde inte på något sätt komma till ro. Istället gick jag bara och väntade på att det skulle börja göra ont, på att förlossningen skulle sätta igång nån gång!

Vid lunchtid började värkarna komma smygande, och ganska precis ett dygn efter vattnet hade gått, bestämde vi oss för att åka in till förlossningen igen. Då hade vi försökt ligga i soffan och titta på Sagen om Ringen, men jag kunde inte koncentrera mig på nånting. Mina värkar kom då med tre till fem minuters mellanrum, och jag spände mig oerhört varje gång jag kände att en ny värk kom. Fram till dess hade jag tänkt att min kropp vet vad den ska göra – hela graviditeten kände jag en sån otrolig trygghet och tillit till min kropp, jag var helt övertygad om att den sade till mig vad den ville och vad den mådde bra av. Men när värkarna satte igång, upptäckte jag att jag absolut inte hade några resurser alls att hantera någon smärta. Jag var alldeles för trött – de omkring två timmars sömn jag hade lyckats skrapa ihop det föregående dygnet räckte ingenstans. Jag var på gränsen till panik när vi väl kom in, och blödde näsblod för att jag var så stressad. Inga bra förutsättningar för att föda barn, direkt.

Som tur var träffade vi en erfaren, ganska bestämd barnmorska när vi kom in. När jag inte kunde samverka till undersökning, tittade hon allvarligt på mig och sade: "Julia. Du har värkar. Din förlossning har startat. Men det är jättelänge kvar! Du kommer inte att föda något barn inatt! Som jag ser det kan du antingen sätta dig i badet och försöka slappna av, eller också tackar du ja till en sovdos, så får du föda barn imorgon istället. Jag föreslår sovdosen."

Efter mycket övertalning från både barnmorskan och Robert, tackade jag ja till sovdosen som bestod av Esucos, Morfin och Bricanyl. Det värsta var att Robert inte fick stanna kvar på sjukhuset eftersom vi hade så nära hem (2 mil), så jag fick ensam övernatta på en tvåsal på BB. Det kändes traumatiskt till en början, men sen accepterade jag läget på nåt vis, och kunde till slut somna. Jag sov i några timmar och när Bricanylen började avta och värkarna började ta sig igenom morfinruset, var det som att starta på nytt. Jag var lite avdomnad, lite bakfull nästan, och väldigt loj och lugn. Det var perfekt! Jag fick långsamt vänja mig vid värkarna igen, de kom igenom min dimma mer och mer. Jag minns att jag gick och åt en rejäl frukost och ringde till Robert och sade: ”Ta det lugnt, det är ingen fara, duscha du först. Jag klarar mig.” När han väl kom till sjukhuset efter en dryg timme, lade vi oss i rummet på BB igen och han lyssnade på ljudbok och jag låg och lysnade på radio och slumrade i någon timme till. Och först efter det gick vi långsamt över till Förlossningen och sade godmorgon. De hade förväntat oss mycket tidigare och var överraskade att jag hade dröjt så länge. Jag fick göra en ny ctg-kurva och sen gick vi på promenad på sjukhuset.

Jag minns att jag upplevde skillnaden så starkt! Jag var lugn då, och kommer ihåg att jag sade till maken: "Idag KAN jag föda barn!" Vi gick långsamt inne på sjukhuset, och för varje värk stannade jag och andades lugnt och rullade på höfterna, långsamt, långsamt. Jag lyckades hitta till ett närmast meditativt tillstånd, och världen tonade bort under värkarna. De övergripande känslorna som tidigare hade varit rädsla och motstånd var nu utbytta till acceptans och tillit. Efter ungefär en timme gick vi tillbaka till förlossningen och fick ett rum.

Jag låg länge i badet med tända ljus och tyckte att det var skönt. Jag hade god hjälp av att andas och slappna av. När jag fick prova lustgasen, var det inte tillräckligt för att ta bort smärttoppen, utan det kändes snarast som att jag inte fick tillräckligt med syre. Det bästa var att bara andas. Men när värkarnas intensitet började stegras igen, blev jag rädd för styrkan, och bad efter mycket tvekan om en EDA. Jag hade hört berättelser om narkosläkare som hade dröjt väldigt länge innan de kunde komma, så jag var förberedd att vänta hur länge som helst, men han kom väldigt fort.

Maken har starka minnen av barnmorskans och undersköterskans förberedelse för nakosläkarens arbete. De varnade före han kom, sade att han lite speciell, men att han var väldigt bra, och när Krister Ruuth väl kom fick de en utskällning för att de inte hade tagit fram rätt storlek på de sterila handskarna åt honom. Jag var mitt uppe i en värk som på CTG-kurvan såg ut att tona ut, men som för mig fortfarande kändes intensivt. Under värkarna tålde jag ingen beröring alls, mina sinnen var fullkomligt överfyllda av upplevelsen, så när han började ge mig instruktioner ropade jag: ”Jag har värk!!” och tyckte att han skulle vänta. ”Äsch! Du hinner ha fler!!”, fräste han. Jag fick rulla ihop mig som en liten boll. Själva sticket märkte jag aldrig av, jag minns att han kände längs ryggraden uppifrån och ner och tryckte till lite på ett ställe. ”Så! Nu är det klart!”, sade han. Det tog fyra sekunder.

Jag hade god smärtlindrande hjälp av EDA:n. Plötsligt kunde jag slappna av så mycket att jag kunde sova mellan värkarna, vilket jag också gjorde. Dock fick de ta hål på resterande hinnor när de skulle sätta skalpelektrod på bebisen inför EDA:n, och det medförde att förlossningen gick fort framåt, och jag började få krystkänslor redan när jag var öppen 7 cm. Jag har inte fått bekräftat att det fanns något samband mellan att de spräckte fosterhinnorna och att krystkänslorna kom så tidigt, men inom mig känner jag mig fullkomligt övertygad om att det hade blivit ett mjukare förlopp om förlossningen hade fått fortskrida utan interventioner. Jag var glad att jag hade så pass bra effekt av EDA:n när krystkänslorna började komma, för med hjälp av den kunde jag med guidning av barnmorskan och undersköterskan flåsandas igenom värktopparna, även om det kändes bisarrt att inte få krysta. I en och en halv timme andades jag mig igenom krystkänslorna, och minnet av det är det värsta under hela förlossningen. Undersköterskan satt med mig hela den tiden, jag behövde aldrig vara utan personal, och det var en enorm trygghet. Robert var också otroligt viktig, särskilt under den här tiden, och jag ville absolut inte bli lämnad av honom en endaste sekund.

Så småningom övergick de falska krystvärkarna till något annat. Jag minns min egen förvåning när jag plötsligt inte kunde hålla tillbaka ett krystvärksstön. Det bara kom ur mig, ett urtidsljud jag aldrig tidigare hade hört från mig själv. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, visste inte om jag ”fick” krysta ännu, och fortsatte försöka flåsandas mig igenom värkarna. Undersköterskan ringde efter barnmorskan, som inte gjorde någon ny undersökning, utan bara sade: Känns det som att du behöver krysta, så ska du krysta.

Jag fick hjälp att byta ställning. Jag minns att jag låg en stor del av förlossningen på sida, men jag var fast besluten om att föda i någon slags upprätt ställning. Först provade vi att jag ställde mig på knä i förlossningssängen, lutad över den upphöjda sängryggen. Det kändes inte alls bekvämt, och jag försökte hitta något alternativ. Till slut fann jag att det bekvämaste var att halvsitta upp i sängen, med kuddar bakom ryggen.

Jag minns inte krystvärkarna som smärtsamma, utan mer som kraftfulla. I efterhand har jag förstått att det kan ha att göra med att jag ju fortfarande hade kvar effekt av EDA:n, även om den stängdes av när jag började krysta. Jag uppmuntrades att inte skrika ut kraften, utan istället använda den för att förstärka trycket nedåt. Jag minns att jag tyckte att det var så väldigt ansträngande att krysta ut barnet, och jag var hela tiden rädd att det skulle gå för fort så att jag skulle spricka. Det ledde till att jag nästan inte vågade ta i när jag krystade. Till slut insåg jag dock att ungen ju måste ut, och att det är jag som måste krysta ut den. Barnmorskan lovade att hon skulle säga till när jag inte fick krysta, utan bara skulle vänta, och att hon skulle hjälpa mig så gott hon kunde att inte spricka. Under utdrivningen höll hon emot i mellangården med varma handdukar, vilket jag tyckte var väldigt skönt. När vävnaderna var som mest uttöjda kände jag mig livrädd, det gjorde så ont i underlivet, och ändå var man tvungen att fortsätta! Och precis när det var som mest spänt, tonade värken ut och det enda jag kunde göra var att försöka andas medan jag väntade på nästa. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att krysta. Flera gånger sade jag: ”Jag visste inte att det skulle vara så jobbigt att föda barn! Att det skulle vara så tungt!”

Klockan 17.59 onsdagen den 21:a september 2005, rann bebisen ur mig med ett enda sprattel. Barnmorskan och undersköterskan hade släckt ner i salen och tänt värmelampan över skötbordet. Mina första intryck av pojken minns jag i stillbilder, som fotografier nästan – jag var så trött att jag tror att jag faktiskt somnade varje gång jag blundade. Kudden hade glidit ner bakom ryggen och jag orkade inte hålla upp huvudet av mig själv, utan nacken vek sig hela tiden så att huvudet föll bakåt. Det var traumatiska sekunder då jag upplevde att jag inte kunde se mitt barn! Till slut lyckades jag få någon att förstå att de var tvungen att hjälpa mig att få upp kudden, och jag kunde luta mig mot den och få upp den spretiga, skrikande lilla pojken på bröstet. Ljuvligt var det att röra vid honom och spana in i hans uråldriga, mörka blick. Han kisade i det ovana ljuset och det såg ut som att han sträckte armarna mot mig där han låg på min mage. Det första han gjorde när han kom ut var att bajsa. Jag låg och kikade på honom och smekte den lilla kroppen med ett finger, och inom mig viskade jag: ”Hej, vem är du lilla vän? Är det du som har bott i mig så länge?”

Äntligen var han här, vår efterlängtade lilla Isak.

Nybliven mamma, trött som tusan, men mycket, mycket lycklig! :)

Lillisak och lilla Snuttis, som fortfarande hänger med, men som bytt namn till Hoppis :)

Välkommen hem, älskade barn!

Snyggaste köket

Hittade snyggaste köket ever via Dos family. Med gröna växter i fönstret och en liten örtagård i den inbyggda hyllan, samt lite andra pryttlar där hade jag kunnat flytta in där rakt av. Åh så snyggt!! Och tänk om kaklet hade varit lagt i mitt drömfiskbensmönster istället för att vara "murat"? Grymt snajsigt! :)

Drakar och lördagkväll på (nästan) tu man hand

Nu har jag tryckt på beställ-knappen på Adlibris igen. Isaks drakstackare måste ju få sällskap, och jag vet knappt hur en drake ser ut! Så då måste man få en chans att lära sig! :) Isak vill gärna ha häftiga drakar, men samtidigt ska de se lite snälla ut, för det är viktigt att de är goda. Och jag behöver vida mina vyer. Nog för att man kan hitta fina drakar på både Elfwood och Deviantart, men jag vill ha grunderna. Jag vill inte bara kopiera andras idéer...

Det är mycket det goda mot det onda just nu i Isaks lekar och fantasi. Ondingarna har det inte lätt i Isak-världen ska jag säga. De goda har ändlösa arméer av krigare och magiska krafter, medan de onda oftast bara är en, eller högst ett fåtal. Jag frågade honom en gång varför det var så. Han tittade på mig som att jag var helt tappad och förklarade tålmodigt: Det är för att det goda alltid måste vinna! Sedan funkar det oftast som i Pokémon också: Ingen dör, de blir bara utmattade och kan inte strida mer för tillfället. 

Isak är hos Annika över natten, så vi känner oss nästan barnlediga! En bebis märks liksom inte så mycket, hon gör inte så mycket väsen av sig. Så vi har kollat på Porco Rosso och District 9 och ätit rökt sik och en massa snarra. Så najs! Jag hade tänkt utnyttja Linneas sovtid till att måla eller åtminstone skissa på nya idéer. Men istället sitter jag här med en snuttis i knät som precis somnat och inte vill sova någon annanstans än i famnen just nu. Så kan det vara när man har en bebis :) Tur att soffan är skön iaf ;)  

Kakelfunderingar

Room service lyckades göra ett riktigt snyggt kök den här gången. Jag har inte blivit frälst av programmets nya twist, men resultatet blev verkligen lysande. Jag gillar verkligen färgsättningen på väggarna, inredningsdetaljerna (tekannan! diskstället!), träslaget och matgruppen. Och idén med kakel i samma färg, men uppsatt i olika formationer! Snyggt som bara den, även om genomförandet enligt min mening kunnat göras annorlunda. Ända sedan jag såg Grand Design-avsnittet om "hobbithuset", det hexagona miljövänliga självförsörjande huset, byggt av Kelly Neville, har jag drömt om kakel lagt i mönster.

Det vackra kostverket i trä kan ni titta på om ni vill, eller köpa via hans hemsida, men i det här fallet får ni hellre fokusera på det vackra golvet! Fiskbensmönster av klinker är nästan ännu snyggare än fiskbensmönstrad parkett. Men jag vet inte om det skulle bli riktigt bra med fiskbensmönster på just kakel till ett kök. Däremot hittade jag det här exempel via google:

Vore inte det lite pricken över i:et i ett annars ganska sparsmakat kök? Fast med ljus fog då, förstås.

Ha-begär

Ibland får jag tokiga ha-begär. Som det här till exempel. Tidernas snyggaste bricka från Ikea och världens i särklass sötaste speldosa som jag hittade för alldeles för mycket pengar på Tradera. Tyvärr kan jag inte riktigt motivera speldoseinköpet för mig själv, men brickan kunde väl få flytta hem till oss? Fast egentligen är jag mest på jakt efter gardiner till vardagsrummet och ett snyggt gammalt ekskrivbord, men det verkar vara en omöjlighet att hitta något som vi tycker om.