Bäckska hemmet: Isaks födelse

Hela graviditeten kände jag mig övertygad om att jag skulle gå två veckor över beräknat födelsedatum. Jag var helt inställd på att få en oktoberbebis istället för en septemberbebis, så när vattnet gick lite mer än en vecka före beräknat datum blev jag otroligt förvånad! Det har gått fyra och ett halvt år sedan jag födde min älskade son Isak, och inte förrän nu sätter jag mig och försöker skildra mina minnen till någon slags födelseberättelse. Jag minns att jag de senaste dagarna hade fått tillbaka mycket av min kraft och energi, och att jag upplevde att jag åter kunde röra mig utan större bekymmer. Tidigare på dagen hade jag träffat Jenny, Linda och Caroline som alla väntade barn omkring samma tid som mig. Jag minns att jag dessutom hade putsat fönstren i lägenheten, fullt besluten om att de skulle vara rena innan bebisen och höstens kyla kommit.

Förutom att jag kände mig energisk, hade jag ingen känsla av att någonting var på gång. Robert däremot, hade ringt mig ett flertal gånger under dagen för att fråga hur det var med mig. Till slut var jag nästan lite irriterad på honom, för jag kände mig precis som vanligt! Men någonting måste jag ändå ha känt, för jag bäddade i sängen med plastad frotté när jag skulle lägga mig, och hann inte mer än slappna av i sängen förrän jag kände ett litet knäpp och så blev det plötsligt varmt och halt mellan låren på mig. Jag minns att jag låg kvar någon sekund, alldeles stilla och observerade vad som hände, tvekande inför vad som skett. Jag minns inte vad jag sade till Robert, men jag rumlade iväg till toaletten och satte mig där. Vattnet bara fortsatte att rinna och rinna. Det var halt, med en alldeles speciell doft, som hav, men sötare. Robert kom bara en halv sekund efter mig: ”Vad är det? Vad händer? Är det vattnet?” ”Jag… jag tror det!”, stammade jag. Vi flängde runt, alldeles förvirrade, och började packa den halvpackade bb-väskan, ringde förlossningen för rådfrågning och bara virrade runt. Barnmorskan i andra änden av luren tyckte att vi skulle komma in för kontroll för att bekräfta vattenavgång, och jag tog på mig en rejäl binda och så åkte vi. Klockan var då omkring 23.00 måndagen 19/9 2005.

På förlossningen fick vi komma in på ett undersökningsrum. En barnmorska tittade på den lätt rosafärgade bindan och konstaterade att det var fostervatten, och så fick vi göra en ctg-kurva. Efter det fick vi åka hem och sova i väntan på att värkarna skulle starta.

Det var omöjligt att sova för mig den natten! Kroppen fullkomligt brann av alla endorfiner och allt adrenalin som pumpades ut i systemet. Herre gud, vi skulle föda barn! Till slut kunde jag inte slappna av tillräckligt mycket för att ens ligga kvar, utan gick upp och satte mig framför datorn. Jag visste inom mig att jag borde vila, men kunde inte på något sätt komma till ro. Istället gick jag bara och väntade på att det skulle börja göra ont, på att förlossningen skulle sätta igång nån gång!

Vid lunchtid började värkarna komma smygande, och ganska precis ett dygn efter vattnet hade gått, bestämde vi oss för att åka in till förlossningen igen. Då hade vi försökt ligga i soffan och titta på Sagen om Ringen, men jag kunde inte koncentrera mig på nånting. Mina värkar kom då med tre till fem minuters mellanrum, och jag spände mig oerhört varje gång jag kände att en ny värk kom. Fram till dess hade jag tänkt att min kropp vet vad den ska göra – hela graviditeten kände jag en sån otrolig trygghet och tillit till min kropp, jag var helt övertygad om att den sade till mig vad den ville och vad den mådde bra av. Men när värkarna satte igång, upptäckte jag att jag absolut inte hade några resurser alls att hantera någon smärta. Jag var alldeles för trött – de omkring två timmars sömn jag hade lyckats skrapa ihop det föregående dygnet räckte ingenstans. Jag var på gränsen till panik när vi väl kom in, och blödde näsblod för att jag var så stressad. Inga bra förutsättningar för att föda barn, direkt.

Som tur var träffade vi en erfaren, ganska bestämd barnmorska när vi kom in. När jag inte kunde samverka till undersökning, tittade hon allvarligt på mig och sade: "Julia. Du har värkar. Din förlossning har startat. Men det är jättelänge kvar! Du kommer inte att föda något barn inatt! Som jag ser det kan du antingen sätta dig i badet och försöka slappna av, eller också tackar du ja till en sovdos, så får du föda barn imorgon istället. Jag föreslår sovdosen."

Efter mycket övertalning från både barnmorskan och Robert, tackade jag ja till sovdosen som bestod av Esucos, Morfin och Bricanyl. Det värsta var att Robert inte fick stanna kvar på sjukhuset eftersom vi hade så nära hem (2 mil), så jag fick ensam övernatta på en tvåsal på BB. Det kändes traumatiskt till en början, men sen accepterade jag läget på nåt vis, och kunde till slut somna. Jag sov i några timmar och när Bricanylen började avta och värkarna började ta sig igenom morfinruset, var det som att starta på nytt. Jag var lite avdomnad, lite bakfull nästan, och väldigt loj och lugn. Det var perfekt! Jag fick långsamt vänja mig vid värkarna igen, de kom igenom min dimma mer och mer. Jag minns att jag gick och åt en rejäl frukost och ringde till Robert och sade: ”Ta det lugnt, det är ingen fara, duscha du först. Jag klarar mig.” När han väl kom till sjukhuset efter en dryg timme, lade vi oss i rummet på BB igen och han lyssnade på ljudbok och jag låg och lysnade på radio och slumrade i någon timme till. Och först efter det gick vi långsamt över till Förlossningen och sade godmorgon. De hade förväntat oss mycket tidigare och var överraskade att jag hade dröjt så länge. Jag fick göra en ny ctg-kurva och sen gick vi på promenad på sjukhuset.

Jag minns att jag upplevde skillnaden så starkt! Jag var lugn då, och kommer ihåg att jag sade till maken: "Idag KAN jag föda barn!" Vi gick långsamt inne på sjukhuset, och för varje värk stannade jag och andades lugnt och rullade på höfterna, långsamt, långsamt. Jag lyckades hitta till ett närmast meditativt tillstånd, och världen tonade bort under värkarna. De övergripande känslorna som tidigare hade varit rädsla och motstånd var nu utbytta till acceptans och tillit. Efter ungefär en timme gick vi tillbaka till förlossningen och fick ett rum.

Jag låg länge i badet med tända ljus och tyckte att det var skönt. Jag hade god hjälp av att andas och slappna av. När jag fick prova lustgasen, var det inte tillräckligt för att ta bort smärttoppen, utan det kändes snarast som att jag inte fick tillräckligt med syre. Det bästa var att bara andas. Men när värkarnas intensitet började stegras igen, blev jag rädd för styrkan, och bad efter mycket tvekan om en EDA. Jag hade hört berättelser om narkosläkare som hade dröjt väldigt länge innan de kunde komma, så jag var förberedd att vänta hur länge som helst, men han kom väldigt fort.

Maken har starka minnen av barnmorskans och undersköterskans förberedelse för nakosläkarens arbete. De varnade före han kom, sade att han lite speciell, men att han var väldigt bra, och när Krister Ruuth väl kom fick de en utskällning för att de inte hade tagit fram rätt storlek på de sterila handskarna åt honom. Jag var mitt uppe i en värk som på CTG-kurvan såg ut att tona ut, men som för mig fortfarande kändes intensivt. Under värkarna tålde jag ingen beröring alls, mina sinnen var fullkomligt överfyllda av upplevelsen, så när han började ge mig instruktioner ropade jag: ”Jag har värk!!” och tyckte att han skulle vänta. ”Äsch! Du hinner ha fler!!”, fräste han. Jag fick rulla ihop mig som en liten boll. Själva sticket märkte jag aldrig av, jag minns att han kände längs ryggraden uppifrån och ner och tryckte till lite på ett ställe. ”Så! Nu är det klart!”, sade han. Det tog fyra sekunder.

Jag hade god smärtlindrande hjälp av EDA:n. Plötsligt kunde jag slappna av så mycket att jag kunde sova mellan värkarna, vilket jag också gjorde. Dock fick de ta hål på resterande hinnor när de skulle sätta skalpelektrod på bebisen inför EDA:n, och det medförde att förlossningen gick fort framåt, och jag började få krystkänslor redan när jag var öppen 7 cm. Jag har inte fått bekräftat att det fanns något samband mellan att de spräckte fosterhinnorna och att krystkänslorna kom så tidigt, men inom mig känner jag mig fullkomligt övertygad om att det hade blivit ett mjukare förlopp om förlossningen hade fått fortskrida utan interventioner. Jag var glad att jag hade så pass bra effekt av EDA:n när krystkänslorna började komma, för med hjälp av den kunde jag med guidning av barnmorskan och undersköterskan flåsandas igenom värktopparna, även om det kändes bisarrt att inte få krysta. I en och en halv timme andades jag mig igenom krystkänslorna, och minnet av det är det värsta under hela förlossningen. Undersköterskan satt med mig hela den tiden, jag behövde aldrig vara utan personal, och det var en enorm trygghet. Robert var också otroligt viktig, särskilt under den här tiden, och jag ville absolut inte bli lämnad av honom en endaste sekund.

Så småningom övergick de falska krystvärkarna till något annat. Jag minns min egen förvåning när jag plötsligt inte kunde hålla tillbaka ett krystvärksstön. Det bara kom ur mig, ett urtidsljud jag aldrig tidigare hade hört från mig själv. Jag visste inte hur jag skulle bete mig, visste inte om jag ”fick” krysta ännu, och fortsatte försöka flåsandas mig igenom värkarna. Undersköterskan ringde efter barnmorskan, som inte gjorde någon ny undersökning, utan bara sade: Känns det som att du behöver krysta, så ska du krysta.

Jag fick hjälp att byta ställning. Jag minns att jag låg en stor del av förlossningen på sida, men jag var fast besluten om att föda i någon slags upprätt ställning. Först provade vi att jag ställde mig på knä i förlossningssängen, lutad över den upphöjda sängryggen. Det kändes inte alls bekvämt, och jag försökte hitta något alternativ. Till slut fann jag att det bekvämaste var att halvsitta upp i sängen, med kuddar bakom ryggen.

Jag minns inte krystvärkarna som smärtsamma, utan mer som kraftfulla. I efterhand har jag förstått att det kan ha att göra med att jag ju fortfarande hade kvar effekt av EDA:n, även om den stängdes av när jag började krysta. Jag uppmuntrades att inte skrika ut kraften, utan istället använda den för att förstärka trycket nedåt. Jag minns att jag tyckte att det var så väldigt ansträngande att krysta ut barnet, och jag var hela tiden rädd att det skulle gå för fort så att jag skulle spricka. Det ledde till att jag nästan inte vågade ta i när jag krystade. Till slut insåg jag dock att ungen ju måste ut, och att det är jag som måste krysta ut den. Barnmorskan lovade att hon skulle säga till när jag inte fick krysta, utan bara skulle vänta, och att hon skulle hjälpa mig så gott hon kunde att inte spricka. Under utdrivningen höll hon emot i mellangården med varma handdukar, vilket jag tyckte var väldigt skönt. När vävnaderna var som mest uttöjda kände jag mig livrädd, det gjorde så ont i underlivet, och ändå var man tvungen att fortsätta! Och precis när det var som mest spänt, tonade värken ut och det enda jag kunde göra var att försöka andas medan jag väntade på nästa. Jag minns att jag tyckte att det var svårt att krysta. Flera gånger sade jag: ”Jag visste inte att det skulle vara så jobbigt att föda barn! Att det skulle vara så tungt!”

Klockan 17.59 onsdagen den 21:a september 2005, rann bebisen ur mig med ett enda sprattel. Barnmorskan och undersköterskan hade släckt ner i salen och tänt värmelampan över skötbordet. Mina första intryck av pojken minns jag i stillbilder, som fotografier nästan – jag var så trött att jag tror att jag faktiskt somnade varje gång jag blundade. Kudden hade glidit ner bakom ryggen och jag orkade inte hålla upp huvudet av mig själv, utan nacken vek sig hela tiden så att huvudet föll bakåt. Det var traumatiska sekunder då jag upplevde att jag inte kunde se mitt barn! Till slut lyckades jag få någon att förstå att de var tvungen att hjälpa mig att få upp kudden, och jag kunde luta mig mot den och få upp den spretiga, skrikande lilla pojken på bröstet. Ljuvligt var det att röra vid honom och spana in i hans uråldriga, mörka blick. Han kisade i det ovana ljuset och det såg ut som att han sträckte armarna mot mig där han låg på min mage. Det första han gjorde när han kom ut var att bajsa. Jag låg och kikade på honom och smekte den lilla kroppen med ett finger, och inom mig viskade jag: ”Hej, vem är du lilla vän? Är det du som har bott i mig så länge?”