Linneas födelse

Jag minns så tydligt hur jag satt i köket hemma hos svärmor och svärfar den där torsdagen och drack kaffe och sade: ”Jag tror faktiskt inte bebisen kommer ännu. Jag tror inte jag är tillräckligt less, jag längtar inte ut henne tillräckligt mycket…”

Vi hade precis varit på soptippen med så mycket flyttskräp som gick att få in i vår Saab 9.5 i ett försök att göra hemmiljön trevligare att vistas i. Jag hade fått första förkänningen att bebisen inte tänkt stanna för evigt i magen – ett diskret molande hade gett sig tillkänna där i bilen. Jag tänkte att förlossningen tidigast skulle sätta igång någon gång under helgen eller i början av nästa vecka. Jag hade haft en sån lugn och härlig dag. Isak var på dagis och lekte med kompisarna och jag hade efter en liten sovmorgon tillbringat en extra stund i sängen läsandes i min förlossningsguru Gudrun Abascals bok Att möta förlossningssmärtan, och sedan suttit några timmar i köket och målat akvarell. Jag kände att något var annorlunda i kroppen, och utbrast då och då under dagen: ”Det är något fuffens i min mage!”. Men aldrig hade jag kunnat föreställa mig att jag några timmar senare skulle ligga på alla fyra i vardagsrummet och rulla med höfterna med värkar var fjärde minut!

Vi åkte hem efter en stund och passade på att flytta hallbyrån till sin nya plats så att vi skulle kunna hänga upp de nya hallmöblerna under helgen. Efteråt sade jag till Robert att jag var tvungen att lägga mig en stund, för jag kände mig inte alls bra i magen. Efter vansinnesdådet att flytta i vecka 38 och kort därefter flyttstäda gamla lägenheten, hade jag lovat både min familj och mig själv att ta det lugnt vid minsta tecken på att magen var ansträngd. Så jag kröp ner under täcket och kände efter en stund hur det där molandet faktiskt kom varje gång jag hade en sammandragning. Jag kunde fortfarande inte känna mig säker på att förlossningen startat, utan misstänkte att det kunde röra sig om förvärkar som skulle försvinna om jag bara vilade en stund. Jag visste inte riktigt vilket jag önskade mig mest… Vi hade i några veckor intensivt önskat att förlossningen inte skulle sätta igång just de här dagarna, eftersom Robert skulle på arbetsintroduktion på banken morgonen efter, vi skulle på Cirkus Cirkör på fredagkvällen och se Alva tävla på Boden Open på lördagen. Efter en stund, sade jag med allvarligt till Robert: ”Jag kan faktiskt inte lova att jag inte föder barn i natt…” Han såg lite nervös ut, och frågade hur allvarlig jag var i det jag sade. Jag funderade en stund och svarade: ”Ganska allvarlig faktiskt. Det kändes precis såhär när det startade med Isak…”

Han gick och hämtade Isaken på dagis, och jag låg kvar i sängen en stund. Efter ett tag masade jag mig upp och satte mig och fortsatte måla. När grabbarna kom hem, satte de sig i vardagsrummet och spelade Ratchet and Clank, och jag försökte hålla koll på min kropp. Värk för värk blev molandet starkare, och vid fyratiden bestämde jag mig för att ta ett bad och se om värkarna lade sig. Robert skulle iväg till frisören, och vi parkerade Isak framför en Pokémonfilm. Den använde jag som klocka där i badet och konstaterade efter en stund att jag hann med två värkar per avsnitt, vilket innebar att jag hade värkar ganska precis var tionde minut, och de verkade inte vilja stanna av.

När jag kommit upp ur badet, ringde jag mamma som skulle vara barnvakt och förvarnade. Hon och pappa satt i bilen på väg från Kallax där de hämtat Alva, och mamma frågade om hon och Alva fick komma och hälsa på när de ätit middag. Det var helt okej tyckte jag, för värkarna gjorde fortfarande inte speciellt ont. Sedan ringde jag Robert och uppdaterade honom om läget där han satt i frisörstolen. Åk iväg och plugga, tyckte jag, det är lugnt, jag ringer om jag vill ha hem dig.

Sedan lagade jag blodpudding och bacon till mig och Isak. Allting gick i maklig takt, jag kände mig lugn och positiv och när vi satt oss för att äta kom mamma och Alva och gjorde oss sällskap. Hela tiden fortsatte värkarna att komma, starkare och starkare. Under måltiden kom de ganska precis var åttonde minut, och när jag stod och diskade kom de snarare var sjätte minut. Disken tog hela fyrtio minuter att göra, och när mamma såg mig där jag stod vid diskbänken, frågade hon stillsamt: ”När hade du tänkt ringa hem Robert?” Ja, det började kännas som en bra idé. Bb-väskan var fortfarande inte färdigpackad heller… Hmm… Jag ringde och bad honom komma hem, men att han skulle gå förbi svärmor och svärfar först och låna med sig ett nässprej, för jag var fortfarande så extremt täppt i näsan efter den förskräckliga förkylning jag dragits med den senaste tiden. Jag kände starkt att jag inte hade någon lust att föda barn och vara så täppt i näsan.

När han kom hem, stod mamma, Alva och Isak fullt påklädda i hallen. Jag var glad att det hade tajmat så väl allting och att Isak kunde följa med sin älskade mormor när de ändå skulle gå, istället för att vi skulle få väcka honom när han väl somnat för natten…

Robert satte sig i vardagsrummet med lite middag och försökte lugna ner sig så han inte skulle stressa upp mig. Jag gick omkring med packningslistan och försökte komplettera bb-väskan med viktigheter såsom kamera, mobilladdare, necessär osv. Efter en stund började vi klocka värkarna, och de visade sig komma exakt var femte minut och varje värk varade i en minut. Vi fotade magen en sista gång och tog lite bilder i värkpauserna. Robert ville att vi skulle ringa förlossningen och rådfråga dem, men jag muttrade bestämt att värkarna inte gjorde tillräckligt ont ännu, och att jag ville vänta. Mellan värkarna samtalade vi om hur vi ville ha det och vad som kändes viktigt för mig och hur jag upplevde att han bäst kunde hjälpa mig. När värkarna blev ondare, blev jag alltmer kortfattad i mina instruktioner. Det kändes bäst att ligga i grodställning på golvet och rulla med höfterna samtidigt som Robert masserade ryggslutet. Jag var helt fokuserad på att andas lugnt och att slappna av.

Innan det börjar göra ont på riktigt kan man se såhär glad ut :)

Jag hade en vision om att föda enligt dykmetoden, vilket i korthet innebär att man ska vara helt avslappnad i den viljestyrda muskulaturen under värkarna, så att den glatta muskulaturen kan jobba effektivare. Samtidigt har man god hjälp av mentala bilder om att göra sig tung och fokusera på den inre bilden av att livmodern öppnar sig och barnet sjunker ner. Lotusblomman brukar ofta användas som liknelse. Nu känner jag dessvärre ingen samhörighet med varken vatten eller lotusblommor, så just de bilderna visade sig fungera ganska dåligt för mig. Senare under förlossningen, sade Robert till mig i en värkpaus när jag kände mig besviken över att jag inte upplevde att jag kunde dyka värkarna: ”Men Julia. Du gillar ju inte ens att dyka! Kan du inte försöka se det som vind istället, som att du är ett vasstrå som vajar i vinden? Att du är stark och mjuk och böjbar, och att värkvinden kan blåsa förbi utan att du går av?” Min kloke, älskade make. Det fungerade mycket bättre.

Till slut sade han: "Nej, nu ringer jag förlossningen vad du än säger." Och där någonstans förstod jag att det nog var läge att göra det om jag nu skulle föda på sjukhus och inte på en filt i vardagsrummet hemma… Men det kändes så jobbigt och otryggt att flytta på sig mitt i värkarbetet, jag var ju så lugn och fokuserad där hemma… Barnmorskan i andra änden luren tyckte att vi skulle komma in omedelbart, och vi började förbereda oss för avfärd. Det vill säga, Robert försökte effektivt plocka fram våra saker, köra fram bilen och samtidigt ta hand om mig. Jag försökte få på mig kläder i värkpauser och ta mig mot dörren. Det kändes så jobbigt att flytta sig! Men samtidigt visste jag att jag inte hade något val. Nu hade vi bestämt att det var bäst att föda på sjukhus, och då måste man faktiskt ta sig till sjukhuset också…

Bilfärden var jobbig, men gick ändå bra. Det var mycket svårare att slappna av i sittande ställning, men Robert körde snabbt och mjukt, och snart var vi framme på parkeringen. När vi kom in till förlossningen, kopplade barnmorskan en ctg-kurva och ville att jag skulle ligga på rygg eller sida för att hon skulle få kontakt med barnet, och det var fruktansvärt jobbigt och kändes helt fel för mig. Men jag fann mig i det ändå, tyckte att det kändes ganska skönt med en medicinsk kontroll, men när den barnmorska som skulle vara ansvarig för oss under natten kom in, bestämdes det snabbt att jag inte skulle ha något kontinuerligt övervak, utan att de bara skulle hålla koll någon gång då och då med yttre registrering. Vaginalundersökningen visade att jag var imponerande fem centimeter öppen. ”Wow!”, sade barnmorskan och barnmorskestudenten, ”bra jobbat där hemma!” Där någonstans kunde jag börja slappna av igen och börja försöka finna mig tillrätta i den nya miljön.

I mitt förlossningsbrev hade jag skrivit att jag ville ha en naturlig förlossning utan medicinsk smärtlindring, att jag var lättstressad och behövde lugn och ro för att kunna slappna av ordentligt. Jag önskade minimalt med ingripanden i den naturliga processen, och önskade hjälp med avslappning snarare än smärtlindring ifall jag inte klarade att slappna av på egen hand. Så jag tackade efter en stunds övervägande nej till EDA och lustgas och koncentrerade mig på att hitta tillbaka till det där avslappnade lunket.

Jag fick omedelbart stort förtroende för barnmorskan Eva som jag tidigare träffat när hon var barnmorskestudent på vårdcentralen, och barnmorskestudenten Pernilla hade jag tidigare haft som lärare under utbildningen och dessutom haft kontakt med via jobbet när hon jobbat som distriktssköterska. Det var perfekt personkemi och de lyckades hitta precis rätt nivå på det bemötande som jag önskade. Pernilla servade med varma handdukar, Robert masserade ryggslutet vid varje värk och lämnade aldrig min sida. Förra förlossningen hade jag tillbringat större tiden i ett halvsovande, meditativt tillstånd som inte tillät någon yttre kontakt. Den här förlossningen var jag helt vaken och alert, och klarade mitt värkarbete sittande i lotusställning i sängen och mötte värkarna med avslappning och att mjukt rotera överkroppen i cirklar. De gånger jag inte kom in i gunget, hjälpte Robert mig med en fast, varm hand i ryggslutet och viskade uppmuntrande ord till mig och påminde mig om att jag var ett gräs i vinden, mjuk och följsam. Hela tiden lyssnade vi på Enya på låg volym, och det var varmt och avslappnat på förlossningssalen. Alla pratade med lugna röster, jag drack medhavd äppeljuice och mellan värkarna kunde jag kommunicera öppet med personalen. Jag fick också akupunktur för att slappna av bättre då jag upplevde att jag var så spänd. Även om Pernilla och Eva var närvarande en ganska stor del av tiden, gjorde de inte mycket väsen av sig, och det kändes väldigt skönt. Det här var min och Roberts förlossning, vi var ett perfekt team.

Inte lika glad uppsyn längre... Akupunkturnål mellan ögonbrynen i avslappnande syfte.

Efter en timme ville barnmorskorna göra en ny undersökning, som visade att jag var öppen 7 cm. Efteråt beslutade vi tillsammans att jag skulle försöka gå på toaletten och kissa, och i en värkpaus passade jag på att ta mig iväg. Jag fick en stark värk stående lutad mot handikappstödet på toalettstolen, och skyndade mig sedan att sätta mig och försöka kissa. Det var svårt att pressa ut kisset, men jag tömde blåsan så gott jag kunde. Sedan hann jag inte mycket mer än torka mig innan det kom en till, ännu starkare värk. Jag föll ihop på golvet och försökte andas och rotera med höften, men var överraskad över hur stark och ond värken var, och upplevde att jag inte alls kunde slappna av, utan att det bara gjorde jätteont. Nu gick det inte längre att vara alldeles tyst och avslappnad, utan jag började låta som att jag faktiskt födde barn. När värken klingade av, tittade jag och Robert på varandra och konstaterade att nu var det läge att ta sig tillbaka till förlossningssalen fortast möjligt, för här inne var det faktiskt inte trevligt att ha värkar. Ligga där och titta ner i ett duschavlopp, nej tack!

Vi hann inte mycket mer in till rummet igen, förrän nästa värk kom, om möjligt ännu starkar och ondare än den förra. Samtidigt konstaterade vi allihopa att det kanske skulle vara läge att prova lite lustgas såhär på slutet, för om det nu hjälpte var det ju bra, och annars kunde jag ju strunta i den. Jag minns att barnmorskan började göra iordning lustgasen, medan nästa värk kom tätt tätt inpå den andra, och att den gjorde lika ont. ”Jag tror vattnet går!”, utbrast jag, och kände att det började rinna ner i förlossningsblöjan. Jag märke hur tempot på personalen skruvades upp lite, och sedan kände jag hur vattnet gick på riktigt – ”Nu går vattnet!” – och hur bebisen sjönk ner en bra bit. Hela tiden hade jag nya värkar, jag avvärjde lustgasen och ropade: ”Nu kommer det ett barn! Det kommer ett barn!” Barnmorskan hojtade: ”Nej, det får det inte göra! Du måste upp i sängen nu, vi vill undersöka dig först!” Bara några minuter tidigare hade jag ju bara varit öppen 7 cm… Jag fick hjälp av alla tre att ta mig upp i sängen igen, och värkarna gjorde så ont och jag skrek att jag var rädd och att det gjorde så jävla ont, men att jag framförallt var så jävla rädd! All känsla av kontroll var borta, kroppen var ett eget väsen som betedde sig på egen hand, jag var förlorad i värkregn.

Undersökningen visade att jag mycket riktigt var helt öppen och att bebisens huvud stod strax innanför öppningen. Jag noterade att larmknappen trycktes in och Eva sade till mig: ”Du kan krysta när du får en värk, Julia. Bebisen kommer snart!” När krystvärken kom, försökte jag krysta, men rädslan var fortfarande så stark att jag mest bara skrek att jag var rädd och att det gjorde ont. Som tur var bad ingen mig att vara tyst. Så hörde jag barnmorskans röst igen: ”På nästa värk kommer bebisen ut, Julia”. Då fick jag ner handen och kände ett mjukt huvud och där kom jag plötsligt tillbaka! Plötsligt var jag tillbaka igen, var jag ett med kroppen igen, och förstod äntligen att det var ju en bebis där nere, det var ju vårt barn som skulle komma ut! Inför den sista krystvärken hann jag samla mig och krysta kontrollerat, och plötsligt kom bebisen ut helt och hållet! Jag såg hur den rätade ut sig, skrek litegrann och lyftes omedelbart upp på min mage. Klockan var 23.35 och jag hade fött fram henne på tre krystvärkar. Jag hade tänkt att jag skulle ha sinnesnärvaro nog att ta emot henne själv, men när det blev så kaotiskt på slutet var det inte att tänka på…

Jag hann uppmärksamma att det var ett flickebarn jag fått upp på min mage, och hon blev omedelbart tyst när hon fick kroppskontakt med mig. Äntligen var hon här, ljuva lilla Linnea. Så fort navelsträngen klippts, fick hon komma upp på bröstet och där låg vi och bara bekantade oss med varandra i stillhet. Hon var så liten och fin och jag kände mig så stolt – jag hade fått precis den förlossning jag hade önskat – jag hade klarat av en naturlig förlossning utan medicinsk smärtlindring, och jag kände mig så pigg och fräsch efteråt.

Men sedan ville inte moderkakan lossna trots enträgna försök från barnmorskornas sida, och till slut lossnade navelsträngen från moderkakan. Jag huttrade och frossade och hackade tänder av biverkningar från medicinen jag fått för att hjälpa moderkakan på traven, och låg och försökte förstå vad som hände under ett berg av filtar. Jag hade svårt att förstå varför det var så bråttom, jag blödde ju inte, och hade ännu inte fått någon krystvärk som signal att kroppen ville släppa ifrån sig moderkakan… Men när navelsträngen lossnade, hade personalen inte mycket annat val än att ringa till narkosläkaren och jag fick åka akut till operation för att lösa moderkakan. Men det är, som man säger, en helt annan historia.

Sittandes i sjukhussängen första natten på bb, fortfarande bedövad/förlamad i underkroppen efter spinalbedövningen från operation. Men mycket nöjd och lycklig över min fina bebis :)

Obligatorisk plastbaljebild ;)