Jag har utfört en symbolhandling i veckan: Jag har sålt mina mammajeans. Familjen känns fortfarande så märkligt komplett att varken jag eller Robert vill att den ska växa ytterligare. Det här är vår familjekonstellation, helt enkelt. Såhär är det meningen att vi ska vara. Vi är tvåbarnsföräldrar och det känns så rätt! Jag sitter denna lördagmorgon i köket och dricker kaffe och lyssnar på P4 medan pojkarna spelar playstation och älsklingsbebisen fortfarande ligger och sover. Hon är en märklig liten varelse. Igår somnade hon vid halv åtta-tiden, och nu, över tretton timmar senare, visar hon inga tecken på att ha sovit klart. Hon är så harmonisk, vår lilla tjej. Snuttig, kramig, kärleks- och närhetstörstande, men nöjd, pratsam och lugn. Jag är så glad att vi har fått bli föräldrar till just henne. Igår sköt en kärlekspil genom mellangärdet mitt när jag skulle gå och lägga mig - bara när jag tänkte på att jag skulle få sova bredvid henne under natten. Är det normalt att känna saknad till ett barn man tillbringar 24 timmar om dygnet med? Ibland känns det som att jag ska gå sönder av kärlek till mina ljuvliga små människobarn.
Jo, det är normalt! Man saknar lillbabyn även om den bara har sovit i 30 min. Och även efter ett halvår ägnar föräldrarna fortfarande löjligt mycket tid av varje dag åt att bara beundra sitt lilla barn och hela tiden upprepa "Är det här sant? Är den här lilla fantastiska flickan verkligen vår?". /Z
SvaraRaderaVad skönt för er att ni känner er nöjd och tillfreds med er familj, det är det viktigaste! Och man vet ju inte förrän man vet. Bara njut!
SvaraRaderaJag älskar dina beskrivningar, får mig att längta efter mitt lilla underverk som bor i magen :) //Helena
SvaraRaderaKul att du äntligen ger dig tillkänna, Helena! :) Tack för komplimangen :) När väntas ert knyte?
SvaraRaderaVar på ultra i måndags och blev tillbakaflyttad 5 (!!) hela dagar.. så 5 oktober sägs det vara dags.
SvaraRadera