Postludium

Det är så kallt nu.

Andetagen ryker ur munnen här

och ljusen slocknar ett och ett. 

Bara blankstegen talar.

Just nu

...kvävs jag av känslan att lägga så mycket tid på saker som inte spelar någon roll, eftersom det obönhörligen medför att det blir obefintligt med tid kvar för saker som verkligen skulle göra skillnad. Plågsam är diskrepansen av levt liv och drömmar, och jag vet inte hur jag ska vända mig för att inte ha arslet bak. 

Det finns ett hus..

...som känns mycket intressant. Tänk om det var i vårt framtida hem vi var igår?

Whiskytonat vardagsrum

Tre husvisningar lockar oss imorgon och för oss mot älvens sörsida redan vid niosnåret imorgon bitti. Det blir till att tvinga de små korpgluggarna att öppna sig i tid, med andra ord. Tanken på att få  bo in sig i och inreda ett nytt hem känns alldeles fantastisk, då jag aldrig riktigt knutit an till det här stället... Så nu tillbringar jag lördagkvällen hostandes framför datorn med en liten whisky vid min sida medan maken klicketiklickar på ps3an och lirar Assassins Creed för femtioelfte gången. Två busiga, glada, spralliga, snoriga ungar ligger och trynar i varsin säng och tiden är vår, bara vår i någon timme framöver. 

Snygga gardiner på Styleroom, hittade via Sjalbarn.

Whiskyfärgad pläd till soffan, från Mio. De envisas med att kalla den senapsgul, men jag känner igen whiskyfärg när jag ser den. Pfftt.

Dudley skrivbordsset från Mio skulle göra sig på skrivbordet i vardagsrummet och göra det till ett rent nöje (nja) att betala räkningarna. 

I övrigt händer inte mycket. Jag undrar stilla vad min telefon egentligen har emot mig eftersom den inte vill kännas vid merparten av de foton jag tar med den. Den liksom vägrar hitta igen dem. Ena dagen kan jag ha 64 foton på telefonen, nästa dag har jag bara 4. Sen kanske jag har 7, men dagen efter bara 4 igen. Hata. Jag hoppas liksom att det ska fixa till sig av sig själv så jag slipper lämna in den på rep. Suck.

Humor

Ett hus på Valutavägen i Luleå med strippstång i vardagsrummet. Det är tamigfan humor.

Hösthaiku

Regnet öser ner
Täcke, kudde, bara mjukt
Tekoppen väntar

Skit-app

Dagen insikt 06.28: Posta inte bilder via Blogger-appen. Bara bajs.

Arla morgon

En tjock dimma sveper in landskapet i en mjölkvit, ogenomtränglig hinna och jag blinkar sömnigt i bilen medan jag försöker vakna med p3 och p4. Bestämmer mig för att sitta kvar i bilen i en mikropaus innan jag påbörjar arbetsdagen i landstingets korridorer med leenden och motivation. Nu: en stund för mig själv, countrytongångar och knappringar på androiden. Andrum.

Borta

Jag hade något på hjärtat. En jättesmart, alldeles lagom klipsk formulering kom för mig på vägen hem. Och redan innan jag parkerade bilen var den borta.

Tidig torsdag

Snusande barnandetag invid min kropp. Idogt strilande regn utanför det öppna sovrumsfönstret. Makens bara rygg vänd mot mig där han redan somnat ifrån tv-programmet på androiden. Nästan tystnad. Vila. Tidig torsdagkväll där ytterligare tre arbetsdagar kvarstår av veckan och kroppen redan jämrar sig av trötthet och ledighetslängtan. Den ständiga blandningen av känslan att vara på precis rätt ställe och känslan att jag kanske vore lyckligare någon annanstans.

Jag börjar känna mig utled på den ständiga trettioårskrisen som alltid kretsar kring existensen och livet. När jag ställer klockan på 05.00 för att börja ännu en stresspräglad arbetsdag börjar jag fråga mig hur jag tänkte egentligen. Var det här allt? Det skulle ju vara något mer än det här, livet?

Satslogik

Jag är lycklig när jag målar
Jag vill vara lycklig
Alltså vill jag måla

Chop chop

I mina drömmar har jag sånt här fylligt, långt, halvlockigt hår. Ett sånt hår man slänger ihop i en slarvig fläta och blir helt stunning i. Bara sådär liksom. 

En snabb verklighetscheck i spegeln säger mig dock något helt annat. Så nu åker det av. Igen. Chop chop.

Hej matematik

Min unge har känsla för det här med siffror. Efter en snabb repetition av hur man skriver siffrorna med pennan, ställde han upp detta och räknade. Jaba what!!?

Sleeping beauty

Snusande barnandetag är väldigt rogivande, har ni tänkt på det?

Men vad gör det

Men vad gör det att ungen vaknar för femtioelfte gången när man istället för bara hulkande maamammmmaaaaa:n möts av små tassande steg i lillhallen och en ögongnuggande ett och ett halvt-åring tultar mot en med fleecefilten i högsta hugg? Lilla hjärtat. Nu ligger hon här bredvid mig i sängen, ingosad i filten och sover sött till mitt knattrande, medan minuterna tickar sig fram och tystnaden sänker sig över lägenheten. Isaken dunar in i sin säng efter en mamma och Isak-kväll med ohemult mycket godis, kramkalas och How to train your dragon på dvd. Älskade maken är på dubbelt galej - både som sällskap och chaufför. Det unnar jag honom :) Min förra helg ligger fortfarande som ett kärt minne när vardagen åter breder ut sig. Långt ifrån måttfulla kräftkalas med tema frosseri, fylleri, kärlek, vänskap och Spotify premium är välkomna inslag i den annars så välordnade familjelunken. Barnvakt ja tack. Men som älsklingen sade häromdagen: Jag längtar efter att vara med bara dig. Nykter! Alltför sällan unnar man sig vardagsbarnvakt blott för sin egen skull.

  

Vardagen hackar sig fram

Vardagen hackar sig fram mellan vabbar och sjukdagar, och jag får inget flyt i det jag gör. Ena dagen arbete, nästa dag ledig, och så en son som vill vara hemma från skolan för att han längtar efter egentid med sin mor, samtidigt som han absolut inte vill vara utan kompisarna på fritids och sexårs. Dagisinskolning för Linnis som inte går som det var tänkt, och plötsligt står jag med en unge som gråter redan på parkeringen för att hon förstår vart vi är på väg. Samma unge som idag utan att tveka knatar rakt in på Öppna förskolan, trots att vi inte varit där på hela sommaren. Min goa, glada, akrobatiska tjej som alltid är full med blåmärken och bus, som älskar att kramas och vara nära, men som absolut vill göra som hon vill och ilsket viftar och fräser när man gör något hon inte tyckte stämde. Och som vaknar flera gånger varje natt och med skräck i rösten ropar efter mamma, trots att hon redan ligger mellan oss i dubbelsängen. Lägenheten säljer vi utan att ha någonstans att flytta, och trygghetsnarkomanen i mig krumbuktar sig i ångest. Samtidigt känns det skönt, befriande. Varje pinal vi rensar ut och slänger, ger själen mer rum att växa. Arbetet, som jag hittils sett som en mellanlandning tills dess att jag får göra det jag ursprungligen tänkt: vidareutbilda mig till distriktssköterska, har visat sig erbjuda nya möjligheter som får mig att vilja stanna kvar och se vart utvecklingen för mig. 

Moderskap

Samtidigt, inte långt härifrån...

Notera skylten. Döda fiskar och vissnade träd - jag tror inte det finns något nyttigt i den här lasten... 

Hjälpa till, sa Pulvret

Hjälpa till!, sa Pulvret och tog en tugga av smöret. 

Fuckin' awesome

Awesome people reading <3

Perspektivskifte

Ett perspektivskifte gör sig gällande denna eftermiddag. Jag är bekväm med bloggandets egocentrering och självframhävande. Jag kan skriva lagom personliga blogginlägg till foton ifrån vårt hem och vår vardag. Jag kan den estetik som förenar de bloggar jag läser och uppskattar - balansen mellan intellektualism, grafiskt, retro och kitsch. Men när jag börjar flytta om och packa ner efter mötet med mäklaren, inser jag att jag befinner mig i okänt land. Flyttstyling innebär ju precis motsatsen till det jag vanligtvis sysslar med. Istället för att hänga upp pojkens spindelmannen-tavlor för att ge en kontrast till de tigergröna väggarnas intensitet, råder mäklaren oss att plocka ner affischer och dylikt för att minska färgerna. Pryl för pryl åker ner i flyttkartonger för att avidentifiera och svenssonfiera vårt brokiga, tokiga, stökiga och trivsamma lilla bo. Ovant är det. Konstigt. Jag ser mig omkring och hittar inte riktigt mig själv längre. Stående mitt emellan det här och det som väntar. Det är en spännande tid vi lever i just nu.

Höstkläder

Jag har precis tillbringat en lång stund denna barnlösa dag med att surfa runt på Kiis webshop och drömma mig bort till flottare tider där jag kan spendera några tusenlappar på sånt jag tycker är snyggt utan att fundera på vad man i och med det försakar. Shopping och hus är mina två bästa dagdrömmar :) 

Assymetriskt och loose fit är mina ledord denna höst. Åh, jag skulle vilja skrövla ner större delen av min garderob i det brännbara avfallet och slänga fram betalkortet och bara le vackert. Om jag bara fick köpa den och den och den och den och så ett par nya Doctor Martens och några jeans och några koftor och lite sånt och sånt och den och den och några såna. Då skulle jag vara en såååå mycket lyckligare människa, visst?

 

Ugglor i mossen

Jag tycker det är så mysigt att resten av världen för närvarande delar min fascination för ugglor. De dyker upp överallt nu för tiden, och jag blir så varm och glad inombords. 

Vita dagdrömmar

Yes please. Detta vill jag jättejättejättejättejättejättejättejättegärna ha en vägg i. Snääääälla?? Tapeten är Daydream av Julia Rothman, Hygge & West. Kostar bara en förmögenhet per rulle, minst.

Björnkram

Finaste krambilden jag har sett. Den vill bo hos oss, visst?

Maslow och jag

Vilken tur att jag glömde logga in på mailen på typ en månad så att jag missade att svara på antagningshandlingarna på studera.nu. Så slapp jag tänka på om jag skulle läsa diabeteskursen eller inte, liksom. Antagning: struket, står det nu på alla ansökningshandlingar. Så nu kan jag koncentrera mig på att jobba, måla och försöka räcka till för det där som kallas familj. Fast i verkligheten är det förstås i lite annan ordning, för självförverkligandet kommer alltid längst ner. Maslow hade fel. 

Den lilla svarta...

Man blir ju inte snyggare än man gör sig. Osminkad med mörka ringar under ögonen och lilla My-knut i håret på väg hem från jobbet är man inte särdeles fager. Men med en snygg klänning blir man åtminstone bra mycket snyggare än utan :)

Kameramannens hämnd

Skägg

Videon som fick mig att få lust att peta iväg ett blogginlägg för första gången på alldeles för länge. Skägg. Det gillar jag verkligen. Jag är uppväxt bland postproggigt skägg ända in på nittiotalet, vilket tidigt satte sina spår i mitt känsliga sinne. Maken kallar mig skäggfetiscist. Det vackraste skägg jag någonsin sett satt på en baptistpastor i en dokumentär som satanism som jag såg som tonåring (rött, långt och rakat i mönster!) och hade jag inte varit så förbaskat trött efter oändliga dagar och kvällar med aldrig sinande jobb hade jag kunnat inveckla mig i ett längre skäggresonemang än såhär. Nu nöjer jag mig helt sonika om att tipsa om andra skägg såsom bloggaren En man med ett skägg och Skäggbloggen. Eller varför inte bolibompa-favoriterna Räkna med skägg, eller det nyare Mäta med skägg med Jonas Leksell?

Bakugan

 

Jag och Isak spelar Bakugan medan Linni sover. Sann mor- och son-tid, om sonen själv får välja.

Koncentration. Välja kort. Spela!

 

Bakugan roll!

  

 

Bakugan stand!

Bakugan roll! Bakgan miss. 

 

Bakugan stand! Äntligen står min Drago! Tyvärr får jag alltid stryk när vi spelar, för Isak är en sån himla turgubbe! :)

Såhär kan det se ut när vi har spelat. Spelplanen är en vanlig tavelram, för inget golv är tillräckligt plant för att kulorna ska rulla på ett bra sätt. Ramen är lite väl liten, men funkar bra när man bara spelar två. 

En stund senare hittade jag Isaks vidareutvecklade Bakugan-lek i vardagsrummet. Det är imponerande hur mycket han får ut av Bakugan. Han räknar, resonerar, memorerar, förklarar, motiverar. Och leker! Vi var så skeptiska när han köpte sina första för ett och ett halvt år sedan, men lekarna bara växer och växer, och han med dem. Härligt är det :)