Mitt lilla "o"

När man vaknar en onsdagmorgon och det är tjugofem grader kallt ute, kan det hända att man känner sig allmänt osugen att bylsa på sin fyraåring och sin enveckas lillsnotis och bege sig till dagis. Då är det bra att ha en mamma/mormor som kan komma och leka och läsa Bamse-tidningar och dricka kaffe.

Det går bra här hemma. Vi myser och snosar här hemma och tar det bara lugnt. Linnea är en oerhört lättsam bebis än så länge. Hon äter och sover och snuttar och bajsar, sådär som bebisar gör. Och då och då kan hon ligga en stund och titta storögt på världen och se filosofisk ut. Men mest sover hon, och snuttar. Bästa partytricket än så länge är ljudliga pruttar och att göra lilla "o" med munnen. Hon ser för söt ut alltså! :) Imorse ramlade den äckliga navelstumpen lös (hurraaaa!) och sötbebisen luktar inte längre ruttet.

Det är skönt att vara andragångsmamma. Jag känner mig mycket tryggare och säkrare nu än vad jag gjorde förra gången. Amningen har haft samma inkörningsproblem som sist (fruktansvärt ödematösa och stenhårda bröst, ömma bröstvårtor och knastriga sår), men det har börjat ge med sig nu. Men det är så skönt att veta att allt är som det ska liksom. Bebisar är såna här, åtminstone mina, och jag behöver inte fundera så mycket, utan dagen har sin stilla gång. Jag har inte en enda gång reflekterat över den frekventa nattamningen, jag har inte en gång räknat hur ofta hon vill snutta, jag har inte en gång funderat över varför bajset är grönt istället för gult. Jag har inte ens varit rädd för naveln! Det känns fint.

Idag ska vi på lite utflykt, Linnea och jag. Vi ska våga oss ut i vintervädret och köpa en bra amnings-bh och några söta bebiskläder. Det blir veckans mest avancerade utmaning, tror jag ;)