När vi bestämde att vi ville att vår familj skulle växa, tänkte vi oss två täta barn som tillskott till barnaskaran. Åldersglappet mellan Isak och lillasyster är ju såpass stort, att vi tänkte att det vore roligt för barnen att få vara tätare i ålder. Att de skulle få större utbyte av varandra och kunna leka tillsammans på ett annat sätt än vad Isak kommer kunna göra med sin lillasyster.
Nu är Linnea här, och familjen känns plötsligt så fullkomlig. Det känns så bra det här, så lagom. Vi har två så otroligt fina barn, och vår kärlek inom familjen har om möjligt blivit ännu starkare. När jag bytte hennes nattblöja imorse, rörde jag stilla vid den lilla kroppen som redan växt fyra centimeter och börjat få lite knubbiga veck på låren och tänkte för mig själv: Är du min sista bebis, lilla barn? Är du det sista lilla barn jag sover tätt tätt intill och ammar halvt i sömnen om nätterna? Är du det sista lilla barn jag bär nära mitt hjärta och omsluter med min kärlek?
Inom mig fanns stillhet. Ingen sorg, bara kärlek. Och svaret inom mig viskade: Jag tror det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar