Älskade maken tillbringade natten med koliksmärtor såpass kraftiga att vi beslutade oss för att ringa sjukvårdsrådgivningen omgående på morgonen om de inte hade börjat lägga sig. Själv blev jag liggande vaken med den studsande tanken: Om Robert är sjuk och blir inlagd, vem ska då vara med mig på förlossningen?! Tanken var så oerhört skrämmande att jag omöjligt kunde somna om. Magen kändes allt surare, jag gick upp och drack ett glas Samarin och gick på toa med diarré. Psykosomatiskt, tänkte jag, för jag kände mig verkligen bestört vid tanken på att bli lämnad ensam vid förlossningen. Till slut sade jag till honom att han skulle bedyra att det inte var någon fara, att han skulle bli frisk och att han självklart skulle vara med mig på förlossningen. Tyvärr sade han det inte så övertygande som jag hade behövt för att kunna somna om sådär gott som jag önskade, men till slut måste jag ha slumrat till i alla fall, för tio i sex väcktes jag av Isak som ropade från sitt rum. Jag lyckades muta honom med Bamsesaga på ljudbok och fick lägga mig i ytterligare en halvtimme och samla kraft för dagen.
Vilket visade sig behövas. För jag vaknade magsjuk på morgonen. Redan klockan sju ringde jag mamma trots att jag visste att hon skulle bli väckt och tro att förlossningen hade startat... Kändes knepigt att behöva inleda samtalet med: "Hej mamma. Det är ingen fara!" ;) En timme senare kom hon i alla fall och hämtade Isak, och han har fått tillbringa hela dagen med henne och ska även sova där i natt. Jag kröp ner i ett varmt bad för att se om jag kunde få upp kroppstemperaturen, men icke. Så jag gick och lade mig istället och sov fram till halv tolv då jag blev väckt av Försäkringskassan som ville verifiera anställnings- och inkomstuppgifter. Oh god. Jag var verkligen inte a'jour med verkligheten där och förklarade min allmänna förvirring med att jag låg och sov och var magsjuk. Haha, fyyyy vad eländig jag kände mig!
Sen har jag tillbringat dagen med att kräkas, skita och sova. Ja, jag orkade näta en kort stund på eftermiddagen också, men fick gå och lägga mig i vår mörka sovrumsgrotta för att jag inte orkade sitta upprätt i soffan. Så jag har mer eller mindre sovit till klockan fyra idag. Vaknade oväntat vederkvickt och har efter det kunnat dricka lite nyponsoppa och äta en husman med kaviar utan att kräkas upp det. Försöker fylla på förrådet med vätska också, för jag kissar nästan ingenting och jag är ju medveten om att jag lätt blir uttorkad som höggravid... Oh well.
Jag tackar min lyckliga stjärna och guds allgodhet att bebisen fortfarande är i magen, för jag har verkligen inte orkat med det här konststycket med att leva idag. Tack tack tack för att jag har min mamma så nära och att hon kan rycka in med kort varsel när det behövs!
Under eftermiddagssömnen började jag dock få förvärkar... Jag klockade dem inte, men upplevde där i sömndimman att de kom ganska regelbundet och att de bet rätt fint. Vid första hajade jag till och tänkte den oroliga tanken att näe, ska jag behöva föda barn i natt! I mitt tillstånd! Lyckligtvis var de bara fem-sex stycken innan de tonade bort i ett ingenting. Sedan har magen hållt sig ganska lugn, men sammandragningarna är mycket hårdare än vanligt och smärtar lite. Det har de inte gjort tidigare, då har de bara varit obehagliga.
Samtidigt som jag verkligen önskar att bebisen ska stanna kvar i magen en vecka-två veckor till eller så, kändes det intressant att bekanta sig med kroppens förberedelser inför det som komma skall. Jag vet ju att bebisen ligger där och bara väntar på att känna sig redo att möta världen. Men hittils har kroppen varit alldeles tyst. Inte med ett tecken har den visat att tiden nalkas. Förutom att jag känner mig osmidig och höggravid och att bebisen har sjunkit fint i bäckenet, är jag inte mer födelsefärdig än jag var för en månad sedan! Min barnmorska tror ju inte att jag kommer gå tiden ut, men det där tar jag med en nypa salt faktiskt. Hade jag haft mycket förvärkar, hade jag också kunnat misstänka att bebisen var sugen på att träffa oss, men eftersom kroppen är så lugn och tyst, tror jag inte att våran älskling är redo ännu. Hon (?) kommer när hon kommer. Och då är hon så välkommen :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar