Sittandes i ett undanskymt hörn på universitetsbiblioteket läste jag kulturhistorisk barnmorskelitteratur och viftade på tårna medan Robert var på föreläsning. Vintern var ljusblå utanför fönstret och på parkeringen stod en otroligt översnöad bil.
I mitt stilla sinne undrade jag om våren kommer hinna tina fram bilen innan någon snöröjande traktor av misstag transporterar bort den... När vi några timmar senare satt i bilen och körde ut mot Arcushallen för att hämta ut bebisens babyskydd, var det som att naturen tappat alla färger. Det var grå barrträd mot vit himmel så långt ögat kunde nå, vilket fick det att kännas nästan surrealistiskt när vi mötte en färgad bil eller körde förbi en vägskylt.
Jag hittade mig intressant lektyr och njöt av att få försjunka i en bok utan att ha "något bättre för mig". Inget flyttstök som pockade på uppmärksamhet, ingen glad fyraåring som ville leka eller prata. Födas utan våld har visat sig vara en riktigt fin, men mycket känsloväckande historia som kraftigt förstärker min egen uppfattning om vikten av att ha det tyst, lugnt, varmt och mörkt i förlossningsrummet för att göra födelsen harmonisk för mor och barn. Jag hoppas så att min stundande förlossning kan möta mina föreställningar på ett tillfredställande sätt. Helst hade jag velat föda i hemmets trygga vrå, men eftersom inte både jag och Robert känner oss tryggast här hemma när födelsen väl är igång, blir det bättre att föda på sjukhus. Jag önskar dock att det fanns ett tredje alternativ, en abc-klinik eller liknande i hemlik miljö. Men icke.
Men nu är det sista till bebisen fixat. Nu känns det nästan som att den kan få börja fundera på att komma ut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar