Mitt lilla gäng

Ovan ses mitt lilla gäng amigurumi som sitter ovanpå bokhyllan här i vardagsrummet och längtar efter sällskap. Jag har haft svårt att motivera för mig själv att låta samlingen svälla ut oproportioneligt mycket och har haft svårt att komma på vad jag vill göra härnäst. Nu har jag dock två roliga idéer, så nu ser jag fram emot att börja räkna maskor igen ;) Vill man läsa mer om krabaterna här, föreslår jag ett besök på min ännu inte nerlagda virkblogg!

På andra tankar

Nu orkar jag inte tänka på begravningar och tråkigheter längre! Nu tänker jag på amigurumi, waldorfdockor och akvarellfärger istället. Och snökojor och sovhumlor. Och njuter stort av ett litet glas rödvin till korvstroganoffen. Lovely!

Sovhumlor och storebrorsor

Den här lilla sovhumlan har äntligen börjat vara lite mer vaken. Numera kan man sitta och titta in i de mörkblå ögonen som börjat hitta fokus emellanåt. Alldeles underbar är hon, vår lillhumla. Lugn och tillfreds med tillvaron för det mesta, det är bara när hon är hungrig eller det är knorrigt i magen som hon grymtar eller skriker lite, annars ligger hon mest och storögt tittar på världen eller sover som en liten mysmus i babysittern eller famnen. När hon somnar efter amningen i sängen, ligger hon oftast med båda armarna om sig själv, som om hon kramar sig själv. Och när jag vaknar på morgonen (eller natten) med den här varma lilla bebiskroppen bredvid mig. Åh, det är ljuvligt. Jag älskar att vara bebismamma igen.

Och min stora, fina kille som äntligen kunde säga till oss igår: "Jag tycker det är lite jobbigt att ha en lillasyster. Jag blir liksom lite fundersam i hjärnan ibland... Jag tycker ni håller på så mycket med henne..." Det kändes så viktigt att han äntligen vågade säga det. Vi har ju sett på honom att han är lite svartsjuk och blir lite less ibland, men han är så otroligt inställd på att vara en bra storebror, att han trycker bort de känslorna inom sig och sväljer alla tillsägelser och bara försöker vara underbar. Han är ju underbar förstås, världens bästa brorsa, men det känns viktigt att han får känna och erkänna även de jobbiga känslorna. Hur ska vi annars kunna hjälpa honom?

Min duva

Såhär vackra tyger vill jag omge Linnea med. Ängsblommor, fåglar, fjärilar och lugna, fina färger. Sommar och värme. Ljust solgult, ljuvt rosa, ljung- och syrénlila, indigoblått och ljusgrönt. Tänk vitmossa och skogsstjärnor. Tänk midsommarblomster och smörblommor i en enkel vas på bordet. Tänk på humleblomster längs en solvägg. Tänk sommarmoln och ringar på vattnet. Tänk videkissar om våren. Tänk maskrosornas fluffbollar.

Tyget tillhör Lina Florin, som syr helt underbara barnkläder. Funderar starkt på att lägga in en beställning när vi blir lite rikare :)

Fullkomlighet

När vi bestämde att vi ville att vår familj skulle växa, tänkte vi oss två täta barn som tillskott till barnaskaran. Åldersglappet mellan Isak och lillasyster är ju såpass stort, att vi tänkte att det vore roligt för barnen att få vara tätare i ålder. Att de skulle få större utbyte av varandra och kunna leka tillsammans på ett annat sätt än vad Isak kommer kunna göra med sin lillasyster. 

Nu är Linnea här, och familjen känns plötsligt så fullkomlig. Det känns så bra det här, så lagom. Vi har två så otroligt fina barn, och vår kärlek inom familjen har om möjligt blivit ännu starkare. När jag bytte hennes nattblöja imorse, rörde jag stilla vid den lilla kroppen som redan växt fyra centimeter och börjat få lite knubbiga veck på låren och tänkte för mig själv: Är du min sista bebis, lilla barn? Är du det sista lilla barn jag sover tätt tätt intill och ammar halvt i sömnen om nätterna? Är du det sista lilla barn jag bär nära mitt hjärta och omsluter med min kärlek?

Inom mig fanns stillhet. Ingen sorg, bara kärlek. Och svaret inom mig viskade: Jag tror det. 

Permafrost. Istid.

Det är vansinnigt kallt ute, så kallt att jag inte kan ta ut Linnea ens för att gå med Isak till dagis. Kvicksilvret fryser i termometern och jag tänker på permafrost och ankommande istid. Jag satt och brottades med olika lösningar över frukostteet, och kom slutligen på den bästa. Min kära moder har nämligen tidigare erbjudit sig att komma förbi och följa Isak till dagis vid sådana här tillfällen, för att vi ska få behålla den känsla av normalitet och vardag som visat sig vara så viktig för vår fyraårings allmäna välbefinnande. Så jag ringde efter henne, och halv åtta kom hon förbi och hämtade upp en sprudlande glad liten kille. Själv satt jag på bänken i hallen och ammade en liten pipunge som inte alls tyckte att det var lajbans att få vänta på käket bara för att mamman skulle hjälpa storebror att borsta tänderna och ta fram utekläder.

Vansinnigt kallt ute, nästan 28 minusgrader, och jag längtar ihjäl mig efter våren. Tillbringar förmiddagen i stillhet med att vika ihop de bebiskläder vi har fått låna av M&M, dricka kaffe och läsa Luftslottet som sprängdes. Lillsnotet har varit jättesnuttig och mysig på morgonen, men har bara velat ligga i famnen och gosa. Oändligt mysigt förstås, man får ju passa på att njuta när de är såhär små, men samtidigt vill jag gärna göra något annat också. Vi kramas hela kvällarna och nätterna, jag och Linnea, så på förmiddagen tycker jag det är så skönt att få lite hushållsarbete gjort och få duscha och bara vara Julia en stund. Så nu känns det skönt att hon ligger i babysittern och snusar gott i härlig mjölkkoma :)

Men nu ska jag värma två av svärmors kanelbullar och avnjuta till min påtår. Stieg Larsson väntar.

Kreativitet och vardagstrivsel

Åh, nu har jag suttit i en timme och läst i SouleMamas arkiv och känner mig nästan förtrollad av smittande kreativitet och vardagstrivsel. Tittar på det lilla barnet som ligger och piper i sömnen i babysittern och ler för mig själv. Det finns ju ingenting som hindrar mig. Egentligen. Börjar längta efter att handarbeta igen. Har så mycket garn som bara väntar på att få bli något. Och så draken som tålmodigt väntar på att få bli färdig... Vad vore ljuvare än doften av en akvarellåda och en dunig bebishjässa såhär en kallsnöig måndagmorgon? En dusch så vore jag igång.

Den där vikten

Jag ställde mig på vågen hos mor och far. Tio dagar efter förlossningen har jag inte fullt två kilo kvar till inskrivningsvikt. Positivt är att om jag lyckas gå ner två kilo på en vecka till, har jag ett par jättesnygga svarta byxor att ha på mig på morfars begravning. Negativt är att om jag fortsätter att gå ner i vikt i den här takten, kommer jag snart inte att kunna ha några av mina kläder. Pluss att jag kommer att se anorektisk ut. Me not like. Isak åt upp mig när jag ammade, ska den här lilla snuttofanten göra detsamma? Måste man börja äta ännu mer nu eller?

Frisörens mardröm

Jag hoppas att Linnea får lockigt hår, för tänk vilken mardröm att ha rakt hår med den här virveln i luggen! ;)

(Klicka på kortet för att se det i större format)

Sjalpremiär

Häromkvällen hade vi sjalpremiär i tråkåsjalen. Mys! Visserligen fick Linnea testa den redan första morgonen på bb, men hon är inte så förtjust i att sitta upprätt i sjalen, och jag vågade inte börja laborera med vaggpositioner utan att ha nätet att konsultera vid eventuella problem. Här sitter hon upprätt i grodposition, men det är inte hennes grej ännu. Efter en kort protest när jag knölade ner henne, somnade hon dock på en hundradels sekund när hon kom i ett bekvämt läge med huvudet mot mitt bröst. Det kändes inte som någon idealisk position direkt, hon satt alldeles för långt ner, men det var mysigt så det förslog ändå, och det funkade både att diska och laga mat :) Men vi behöver träna mer för att få det att fungera riktigt bra.

Vindögd sötbebis efter en tur till tvättstugan :)

Sonsamvaro

Fyraårslekar och sonsamvaro känns extra viktig nu när dagarna till så stor del präglas av amma, pyssla & byta blöja. Det här önskar jag att jag oftare gjorde: bygga dinosauriepussel med sonen :) En perfekt sysselsättning en lördagkväll när man ätit sen middag och missat Bolibompa. Nu sitter han och hans älskade pappa och spelar Ratchet & Clank och jag passar på att göra något annat, något för min egen skull. Såsom att ladda in foton från kameran, prata med Z på msn och blogga medan lillsnuttet sover gott i babysittern. Inte är livet så tokigt, inte!

Fredagsmys

En enkel akvarell. Stilla inspiration via Flickr en fredagskväll med amning och bebisgos i soffan. Min lilla sovhumla har börjat bli en mer vaken bebis och kan ligga långa stunder och filosofiskt iaktta omvärlden. Mörka, mandelformade ögon som vindögt söker fokus.

Jag känner mig för med pekfingervals och funderar på att avrunda kvällen med en kopp honungssötad rooiboste med citrussmak. Men först en snabb dusch medan snuttet sover i mjölkkoma.

Bild målad av Ann Hanzon

Bebisnatt

När jag vindögt rapporterade natten för min älskade make, utbrast han: "Men älskling! Det låter som att du haft en bebis i natt!" ;) Jotack, det har jag. Inser att jag varit en smula bortskämd den senaste veckan med en liten snuttofant som bara tuttat och sedan somnat om på en gång. Den här natten har verkligen varit en snutt-släpp-snutt-släpp-natt, vilket effektivt hållt mamman vaken större delen av natten. Ibland önskar jag att sötbebisen kunde förstå att när man äter tills man kräks och har ont i magen, kanske man skulle lugna sig lite med maten och istället bara vilja ligga på sin mammas bröstkorg och mysa tills man somnar. Men nej, bröst är bäst, tycks det.

Såhär glad kan man se ut när man drömmer om livets goda :)

Dödshungrig (m)amma

Vissa äter mängder under graviditeten och går upp fantastiskt mycket på några månader. Jag hade ingen aptit alls under min graviditet och gick upp blott åtta kilo, vilket jag i princip har gått ner nu. Robert sade igår: Din mage minskar en månad per dag. Nu ser du ut som du gjorde i vecka 14-16 typ. Det är fint, magen samarbetar med mig den här gången också. Brösten har dock fått så mycket bristningar av den här gångens mjölktillströmning att jag fått brustna blodkärl också, inte bara hudbristningar. Jag är så läcker! ;)  Men hungern! Amningshungern! Åhhhhhh, ge mig maaaaat!!! Jag är hungrig hela tiden, och äter inte mindre än tre mellanmål om dagen, annars knorrar magen värre än Linneas! Det krävs energi för att föda upp ett litet barn vid bröstet, det är då ett som är säkert!

Kl 09.00, frukost, dödens hungrig:

Inget fil hemma! Tar en kopp te, fyra hembakta smörgåsar med ost och skinka.

Kl 10.30, mellanmål, dödens hungrig:

En tallrik yoghurt med fruktmüsli och en näve linfrö.

Kl 11.30, dödens hungrig:

Två sojabönbiffar, köttfärssås, broccoli och gröna ärtor. Ett stort glas apelsinjuice och två järntabletter.

Sen kommer jag med stor säkerhet vara hungrig klockan 13, klockan 15, klockan 17 och klockan 19. För att inte tala om hur hungrig jag blir om jag är vaken ända till klockan 21! Nämnde jag att jag är fastmonterad vid en liten bebismun en stor del av dygnet? ;)

Mitt lilla "o"

När man vaknar en onsdagmorgon och det är tjugofem grader kallt ute, kan det hända att man känner sig allmänt osugen att bylsa på sin fyraåring och sin enveckas lillsnotis och bege sig till dagis. Då är det bra att ha en mamma/mormor som kan komma och leka och läsa Bamse-tidningar och dricka kaffe.

Det går bra här hemma. Vi myser och snosar här hemma och tar det bara lugnt. Linnea är en oerhört lättsam bebis än så länge. Hon äter och sover och snuttar och bajsar, sådär som bebisar gör. Och då och då kan hon ligga en stund och titta storögt på världen och se filosofisk ut. Men mest sover hon, och snuttar. Bästa partytricket än så länge är ljudliga pruttar och att göra lilla "o" med munnen. Hon ser för söt ut alltså! :) Imorse ramlade den äckliga navelstumpen lös (hurraaaa!) och sötbebisen luktar inte längre ruttet.

Det är skönt att vara andragångsmamma. Jag känner mig mycket tryggare och säkrare nu än vad jag gjorde förra gången. Amningen har haft samma inkörningsproblem som sist (fruktansvärt ödematösa och stenhårda bröst, ömma bröstvårtor och knastriga sår), men det har börjat ge med sig nu. Men det är så skönt att veta att allt är som det ska liksom. Bebisar är såna här, åtminstone mina, och jag behöver inte fundera så mycket, utan dagen har sin stilla gång. Jag har inte en enda gång reflekterat över den frekventa nattamningen, jag har inte en gång räknat hur ofta hon vill snutta, jag har inte en gång funderat över varför bajset är grönt istället för gult. Jag har inte ens varit rädd för naveln! Det känns fint.

Idag ska vi på lite utflykt, Linnea och jag. Vi ska våga oss ut i vintervädret och köpa en bra amnings-bh och några söta bebiskläder. Det blir veckans mest avancerade utmaning, tror jag ;)

Bebiskläder...

Vi har en hel liten byrå med bebiskläder i storlek 50/56. I förrådet står det kartong efter kartong med barnkläder sorterade i olika storlekar. Pojkkläder. Jättefina kläder som vi sparat efter Isak. Men ändå: pojkkläder. Och jag känner mig så katastrofalt ytlig när jag med ett litet styng i hjärtat plockar bland kläderna och inser att jag inte vill ta på Linnea nästan ett enda av de plagg vi har. Det känns ytligt och fånigt och ekonomiskt oansvarigt när vi bara har en inkomst. Flärd är en lyx man inte riktigt kan unna sig i tider som dessa... Vi är inte på något sätt utfattiga, men man får spara in på det man kan liksom. Suck.

Jag stod och grinade i köket igår kväll och snyftade fram: Jag vill inte att hon ska se ut som en pojke!

Jag hade aldrig föreställt mig att det kunde kännas så viktigt att klä sitt barn i söta kläder. Jag har väl aldrig brytt mig speciellt mycket om sånt? Men tydligen. 

Så bara så ni vet. Om ni skulle vilja köpa kläder som välkomstpresent: köp nåt gulligt, inte nåt neutralt. Och absolut inget tufft!

Stolt storebror

Mina vackra barn. Kärlek :)

Dagens luring

Frågan är, vad gör jag där i köket vid köksbänken?

a) "Shinar sinken" a'la Flylady

b) Skrattar åt ett av Roberts skämt

c) Har värkar var fjärde minut

Lilla Linnea

Som en raket kom hon, Alva Linnea, klockan 23.35 på pappas datum den elfte februari. 3065 gram tung och 47 cm lång landade hon i denna värld efter en jättefin, naturlig förlossning. En ordentlig förlossningsberättelse kommer lite senare när jag hunnit samla ihop mina egna upplevelser med makens och pusslat ihop alltihop med de anteckningar jag fått med mig från förlossningen. Nu försöker vi lära känna varandra och känna in oss som tvåbarnsfamilj. Alldeles ljuvlig är hon i alla fall, vår älskade lilla Linnea.

Vårt nya kök!

Ursäkta det mörka kortet - ljusförhållandena efter middagstid i februari här i Norrland är inte de bästa har jag märkt ;) Det hade dessutom blivit mer effektfullt med en "före"-bild också, men nu får det vara såhär. Vårt kök blev otroligt mycket mysigare när jag bytte ut de svarta veporna mot gröna och vi fick möjlighet att fylla fönstret med nya, fylliga växter. Min mamma har varit en ängel idag och gett oss världens bästa inflyttningspresent: blommor till köksfönstret och hallmöbler!

Jag ska försöka fota lite bättre imorgon. För det är så fiiiint!

Ynklig deluxe

Älskade maken tillbringade natten med koliksmärtor  såpass kraftiga att vi beslutade oss för att ringa sjukvårdsrådgivningen omgående på morgonen om de inte hade börjat lägga sig. Själv blev jag liggande vaken med den studsande tanken: Om Robert är sjuk och blir inlagd, vem ska då vara med mig på förlossningen?! Tanken var så oerhört skrämmande att jag omöjligt kunde somna om. Magen kändes allt surare, jag gick upp och drack ett glas Samarin och gick på toa med diarré. Psykosomatiskt, tänkte jag, för jag kände mig verkligen bestört vid tanken på att bli lämnad ensam vid förlossningen. Till slut sade jag till honom att han skulle bedyra att det inte var någon fara, att han skulle bli frisk och att han självklart skulle vara med mig på förlossningen. Tyvärr sade han det inte så övertygande som jag hade behövt för att kunna somna om sådär gott som jag önskade, men till slut måste jag ha slumrat till i alla fall, för tio i sex väcktes jag av Isak som ropade från sitt rum. Jag lyckades muta honom med Bamsesaga på ljudbok och fick lägga mig i ytterligare en halvtimme och samla kraft för dagen.

Vilket visade sig behövas. För jag vaknade magsjuk på morgonen. Redan klockan sju ringde jag mamma trots att jag visste att hon skulle bli väckt och tro att förlossningen hade startat... Kändes knepigt att behöva inleda samtalet med: "Hej mamma. Det är ingen fara!" ;) En timme senare kom hon i alla fall och hämtade Isak, och han har fått tillbringa hela dagen med henne och ska även sova där i natt. Jag kröp ner i ett varmt bad för att se om jag kunde få upp kroppstemperaturen, men icke. Så jag gick och lade mig istället och sov fram till halv tolv då jag blev väckt av Försäkringskassan som ville verifiera anställnings- och inkomstuppgifter. Oh god. Jag var verkligen inte a'jour med verkligheten där och förklarade min allmänna förvirring med att jag låg och sov och var magsjuk. Haha, fyyyy vad eländig jag kände mig!

Sen har jag tillbringat dagen med att kräkas, skita och sova. Ja, jag orkade näta en kort stund på eftermiddagen också, men fick gå och lägga mig i vår mörka sovrumsgrotta för att jag inte orkade sitta upprätt i soffan. Så jag har mer eller mindre sovit till klockan fyra idag. Vaknade oväntat vederkvickt och har efter det kunnat dricka lite nyponsoppa och äta en husman med kaviar utan att kräkas upp det. Försöker fylla på förrådet med vätska också, för jag kissar nästan ingenting och jag är ju medveten om att jag lätt blir uttorkad som höggravid... Oh well.

Jag tackar min lyckliga stjärna och guds allgodhet att bebisen fortfarande är i magen, för jag har verkligen inte orkat med det här konststycket med att leva idag. Tack tack tack för att jag har min mamma så nära och att hon kan rycka in med kort varsel när det behövs!

Under eftermiddagssömnen började jag dock få förvärkar... Jag klockade dem inte, men upplevde där i sömndimman att de kom ganska regelbundet och att de bet rätt fint. Vid första hajade jag till och tänkte den oroliga tanken att näe, ska jag behöva föda barn i natt! I mitt tillstånd! Lyckligtvis var de bara fem-sex stycken innan de tonade bort i ett ingenting. Sedan har magen hållt sig ganska lugn, men sammandragningarna är mycket hårdare än vanligt och smärtar lite. Det har de inte gjort tidigare, då har de bara varit obehagliga.

Samtidigt som jag verkligen önskar att bebisen ska stanna kvar i magen en vecka-två veckor till eller så, kändes det intressant att bekanta sig med kroppens förberedelser inför det som komma skall. Jag vet ju att bebisen ligger där och bara väntar på att känna sig redo att möta världen. Men hittils har kroppen varit alldeles tyst. Inte med ett tecken har den visat att tiden nalkas. Förutom att jag känner mig osmidig och höggravid och att bebisen har sjunkit fint i bäckenet, är jag inte mer födelsefärdig än jag var för en månad sedan! Min barnmorska tror ju inte att jag kommer gå tiden ut, men det där tar jag med en nypa salt faktiskt. Hade jag haft mycket förvärkar, hade jag också kunnat misstänka att bebisen var sugen på att träffa oss, men eftersom kroppen är så lugn och tyst, tror jag inte att våran älskling är redo ännu. Hon (?) kommer när hon kommer. Och då är hon så välkommen :)

Sjalnostalgi

Det är inte utan viss separationsångest jag lägger ut säljes-annonsen för min första vävda bärsjal, en Storchenwiege i färgen Johannes II. Men tid har kommit för att skiljas från den. Jag älskade den under tiden jag bar Isak i den, men när jag köpte en tunnare sommarsjal i gladare färger (Amazonas Carry Sling i färgen Lollipop), fick den bli liggande i en låda. Och nu när jag smeker över tyget, känner jag att jag vill ha en ny sjal till vår nya bebis. Först ska vi trikåsjalmysa, och när den blivit större ska jag köpa en annan färgglad, vacker sjal att sjalkramas med. Jag längtar! :)