Sovhumlor och storebrorsor

Den här lilla sovhumlan har äntligen börjat vara lite mer vaken. Numera kan man sitta och titta in i de mörkblå ögonen som börjat hitta fokus emellanåt. Alldeles underbar är hon, vår lillhumla. Lugn och tillfreds med tillvaron för det mesta, det är bara när hon är hungrig eller det är knorrigt i magen som hon grymtar eller skriker lite, annars ligger hon mest och storögt tittar på världen eller sover som en liten mysmus i babysittern eller famnen. När hon somnar efter amningen i sängen, ligger hon oftast med båda armarna om sig själv, som om hon kramar sig själv. Och när jag vaknar på morgonen (eller natten) med den här varma lilla bebiskroppen bredvid mig. Åh, det är ljuvligt. Jag älskar att vara bebismamma igen.

Och min stora, fina kille som äntligen kunde säga till oss igår: "Jag tycker det är lite jobbigt att ha en lillasyster. Jag blir liksom lite fundersam i hjärnan ibland... Jag tycker ni håller på så mycket med henne..." Det kändes så viktigt att han äntligen vågade säga det. Vi har ju sett på honom att han är lite svartsjuk och blir lite less ibland, men han är så otroligt inställd på att vara en bra storebror, att han trycker bort de känslorna inom sig och sväljer alla tillsägelser och bara försöker vara underbar. Han är ju underbar förstås, världens bästa brorsa, men det känns viktigt att han får känna och erkänna även de jobbiga känslorna. Hur ska vi annars kunna hjälpa honom?