For you, my love

See the stars in his eyes
shining bright, bringing light

Feel the warmth of his heart
burning bright, lightening night

(c) Julia Bäck, 2003

 

Vintertid

Den som kom på den fantastiska idén med sommar- och vintertid skulle jag vilja ge en fet käftsmäll. Min även vanligtvis otroligt morgonpigga fyraåring kan inte klockan, men hans inre klocka väcker honom kvart i fem, för då är det morgon. Och då spelar det ingen roll att vi säger att det inte är morgon förrän om en-två timmar, för det brukar ju vara morgon den tiden när han vaknar. Gäsp. En timmes omställning är stor för en liten pojke, och den nya tiden verkar inte få fäste i honom. Nu sitter han uppkrupen i soffhörnet och tittar på barntv. Han och pappa ska vara hemma från dagis idag och mysa och greja och tvätta medan modern sliter för brödfödan. Längtar redan hem fastän jag inte ens farit!

Respons

Problemet när man laddar ner snygga skins är att fel lätt uppstår i koden. Bara för att nån kan designa betyder det inte att de kan koda. Har precis blivit informerad om att bristen på kommentarer i min blogg har att göra med att det faktiskt inte går att kommentera - thank you Z ;) Just nu är klockan strax före fan och jag sitter och petar i mig lite frukost innan jag ska larva iväg till bussen, så just nu blir det inget trixande med källkod... men ikväll kanske jag har bättre ork för det. På återseende!

Hos barnmorskan

Är nyss hemkommen från barnmorskebesök nr 3, nämligen vecka 25-besöket. Min härliga barnmorska hade denna gång sällskap av en barnmorskestudent med snälla ögon och mjuka händer. Buffbebisen blev dubbelt mätt och dubbelt lyssnad på, och mitt blodvärde hade lyckligtvis stigit till hela 117 - trots att jag är

trött, blek och allmänt emlig. Ordinationen var att fortsätta käka dubbla Niferex och extra folsyra, så det är bara att fortsätta försöka ignorera biverkningarna och hålla god min.

Tack vare att jag var där en dag tidigare än det ursprungligen var tänkt, blev mätmärket inte registrerat på grafen. Det låg dock precis längs medelkurvan, så tji får allihop som bubblar om att jag har en sån liiiiiiiiten mage. Faktum är att magen faktiskt är större nu än förra graviditeten, men att livmodern är precis samma storlek. Nu för tiden har jag dock lite mer distans till min magstorlek än vad jag hade förra gången, och bekräftar bara det folk säger. Jag vet ju att de inte menar nåt egentligen, utan att de bara vill visa sitt kollektiva deltagande. "Ja, den är ganska diskret", säger jag. Eller: "Ja, den är liten och behändig." Eller: "Ja, det är skönt med liten mage, den är inte så ivägen då." Det är lagom. Jag är fullkomligt övertygad om att kvinnor i gemen minns hur stora de var i vecka 40+5 när de tänker på hur stor mage de hade under sin egen graviditet, och så glömmer de bort den här långdragna perioden som utgörs av första och andra trimestern där magen precis börjar ta fart. Sanningen är att jag inte bryr mig så mycket. Det är ju knappast nån tävling.

Eller det kanske är vad det är egentligen? En paradoxal tävling där det går ut på att ha så stor mage som möjligt, men gå upp minimalt i vikt? Nä, jag vill inte vara med om några tävlingar. Min mage behöver bara vara tillräcklig för att bebisen ska kunna ligga där och gona sig och ha det bra tills den är färdigbakad och vill komma ut till oss. Då ska den vara mer än välkommen :)

Sen jag har faktiskt fått börja stifta bekantskap med släktet Magtafsare. Jag är inte så förtjust i att folk tar i mig, men bara de ser tillräckligt vänliga ut när de närmar sig med utsträckta händer går det faktiskt oväntat bra. Hittils har jag inte känt mig vare sig irriterad eller kränkt. Kanske jag gått och blivit tolerant på gamla dar?

Torsdagmorgon

Fem kallgrader känns som isvinter efter de senaste dagarnas regntråk. Lättad sjunker jag ner i soffan denna lediga förmiddag efter jag lämnat Isaken på dagis. Mjuk, stillsam och ännu fullkomligt sysslolös tillvaro. Samlar ihop mig själv inför den kommande dagen. Det är dags för premiärmätning av 'ockismagen hos barnmorskan om en stund - efter det tänker jag bara vara alldeles ledig tills jag åker till jobbet. Ska byta den där tröjan på Lindex också, men det är det enda. Hela förmiddagen igår for vi runt som mössen i Askungen ~ Sätt igång nu, skynda, ila, vi har inte tid att vila ... ~ inför gårdagkvällens visning av lägenheten... varefter sonen fullkomligt bröt ihop imorse för att jag hade plockat ner ett duplotorn från hans rum och lagt ner det i duplolådan i - håll i er! - TVÅ delar! Det tog typ 0.3 sekunder för honom att sätta ihop delarna igen och dessutom bygga det högre och snyggare än vad det varit. Krokodiltårarna har fullkomligt sprutade och de fyraåriga öronen vägrade ens försöka lyssna på vad jag sade och förklarade. Tålmodig, försökte jag vara. Det är inte alltid så lätt på morgonen, jag har tyvärr inte begåvats med något lysande morgonhumör. Men jag behöll lugnet åtminstone, och till slut gav jag upp och fortsatte duka fram frukosten medan pojksireren ljöd inne i hans rum. Efter en liten stund gick fadern upp och Nådde Fram. Änglakörer spelade, guldstjärnor singlade ner från himlen medan jag hörde hur tårarna sinade medan han pratade lugnt med ungen... jag fattar inte hur han gör, men han bryter faktiskt igenom det där ylandet. Efter bara någon minut gick de runt tillsammans i lägenheten och Robert visade allt som vi hade varit tvungna att plocka undan inför visningen. "Ser du? Inte ens min tandborste har fått ligga framme!" Och till slut fick vi en lugn frukost med tända ljus. Lovely. Nu väntar dagen.

Separationsångest

Det är med ett starkt styng av separationsångest jag jobbar min sista vecka på infektion för den här gången. Visst kommer det finnas arbetspass för mig även efteråt, men det är på timtid, utan den kontinuitet man får av att jobba 75-100%. Det känns så himla tråkigt... hade så gärna fortsatt. Undrar om infektion alltid kommer att kännas som "min" avdelning, eller om jag kommer kunna känna mig lika hemma någon annanstans? Funderar så mycket på att läsa specialistutbildningen till barnsjuksköterska i samband med min föräldraledighet, men känner mig samtidigt så osäker på om jag verkligen törs. Skulle gärna vilja ha utbildningen betald, men med min tur får man väl se sig i månen efter det, trots att (ryktet säger att) barnavdelningen på mitt sjukhus börjar lida brist på utbildad personal som kan ta över efter de stora pensionsavgångar som väntar de kommande åren. Steg ett blir att kontakta enhetschefen för att få komma på studiebesök. Måste känna mig för först av allt, känna om det verkligen är min grej. Om jag passar liksom. Barn är ju inte små vuxna, de är alldeles egna små människor.

Ögonblicksförälskelse

Oh, jag tror att jag är kär! Skojig taklampa från Ikea måste vara det finaste jag har på önskelistan till sonens rum. Alldeles, alldeles fantastisk är den. Bara måste köpa när vi tar oss till Happis om fyrahundrafemtio år.

Hilfe!

Hilfe! Jag hade kallt räknat med att första visningen av lägenheten skulle vara först den fjärde november - men nu blir den av redan på onsdag! Så nu har det panikstädats på balkongen. Mysigt blev det knappast, minimalistiskt är nog också fel ord, men det är åtminstone undanplockat ;) Får se om vi lyckas mysa till det något, annars får det duga precis som det är, det är ju inte så att det är säsong direkt...

Zonbyte

Hos FlyLady är det veckobyte på söndagar, vilket för mig som svenne är helt obegripligt. För mig börjar alltid veckorna på måndagarna - söndagen skola vara vilodag, även om man slitit häck på jobbet hela dagen. Den nya veckan börjar med arbetsveckan - alltså måndagen. Nåja, FlyLady har andra åsikter om saken. Veckobyte innebär byte av zon, och denna gång har turen kommit till vardagsrummet.

Vardagsrummet är vårt bästa rum. Det är här vi tillbringar större delen av vår hemmatid. Här har vi bokhyllan, dvd-samlingen, stora tv:n och datorerna. Och så vår underbara soffa förstås! Sedan vi satte på oss guldbyxorna i somras och investerade i nya möbler som vi båda älskar, är det även vårt vackraste rum. Ännu finns det utrymme för drömmar - nya tavlor och en fin, fluffig matta till exempel. Och nya, lummiga blommor i välmatchade krukor till fönstren. Och fler gardiner att variera mellan, beroende på humör och årstid. I nuläget varierar jag mellan två olika gardiner - ett par vita med ett stort blått blommönster som jag har fått av svärmor, samt våra julgardiner - och är inte speciellt förtjust i någon av dem...

Men FlyLady bryr sig inte om heminredning, här var det städning och av det följande trivsel som gällde. Faktum är att det finns en hel del att göra i vardagsrummet, trots att det är relativt välstädat på ytan. Zonstädning och lite Kelly-uppdrag skulle säkert göra underverk! Men tvyärr jobbar jag som en galning den kommande veckan, så det återstår att se om jag har lust att ägna någon kvart per dag åt att göra insatser för att göra rummet trivsammare.  Hade varit enklare om jag tillhört den större målgruppen FlyLady vänder sig till - hemmafruar.

Det viktigaste jag har att anamma om zon-systemet är att jag bara får göra en sak åt gången. Annars tenderar jag att röja runt som en virvelvind (till makens stora frustration!) och påbörja hundra projekt som i slutändan tar jättelång tid att avsluta, istället för att göra en punktinsats ordentligt och faktiskt höja nivån i rummet genom den enda insatsen. Men övning ger färdighet. Är faktiskt tämligen övertygad om att FlyLady tränar mig i mindfulness, så åtminstone i tanken kan jag faktiskt uppnå ett starkare, stabilare psyke genom att städa en kvart om dan ;)

Tacksamhet

Träffade precis på en kvinna som surbloggar om sin odugling till karl. Underhållande och skrämmande på samma gång. Vet inte riktigt hur jag ska ställa mig till att måla ut äktenskapliga problem sådär... Känns inte riktigt konstruktivt att odla sin bubblande irritation på det där viset. Men oavsett det, gör deras elände mig lite extra tacksam över att jag är gift med min egen man. Det är helt klart bäst att leva sitt alldeles egna liv ;)

Senhöst

Dimman hänger som sorgflor över ängarna där bussen åker genom landskapet. Dagens regn dröjer sig kvar som hundratals smutsiga avtryck på bussfönstret och på åkrarna ligger de senaste dagarnas snö kvar. Gräset är tonat i hundra nyanser av bränd umbra. Det är en eftermiddag som gjord för att kura i skenet av tända ljus under en filt med en stor, värmande tekopp mellan händerna. Önskar mig en rykande köttsoppa ur kupade skålar, en bit ost som nästan smälter på en nybakad fralla. Tror att det skulle hindra det oktoberdystra från att krypa under huden på mig just denna dag när jag trött efter jobbet och med gnagande bäckensmärtor pinar mig hem från bussen och möter en slagen hjälte här hemma som småsjuk däckat i soffan. Hade själv behövt få vara liten, bli nerbäddad och ompysslad. Frågar 4-åringen om det är okej att jag bara sitter här i soffan en liten stund och samlar ihop mig själv så att jag orkar vara en glad mamma som vill leka sen. "Det är okej!", svarar sonen glatt och går in i sitt rum för att pyssla och pussla med tejp och papper. Efter en kort stund kommer han utdansande och lägger sig på vardagsrummet och brejkar sin egenpåhittade dans och ser sådär snart-blir-jag-hungrig-och-gnällig ut, utan att han själv verkar medveten om det. Tror jag får matlagningssällskap idag: Viltskav och potatismos står på matsedeln.

OBS! Bilden är målad av mig och ingen annan - var snäll och respektera copyrighten och sprid den inte utan mitt tillstånd.

Lördagkväll

Ljuvligt är att komma hem från jobbet och sitta i soffan mittemellan maken och hans vän medan de pratar över huvudet på mig. Det behagliga durrandet av basröster blandar sig med jazzmuzaken från stereon och förstärker bomullskänslan i mitt huvud. Sonens säng knakar lite när han kastar sig runt i den i sömnen, ett behagligt snusande slipper ut genom den halvöppna dörren. Har ställt om klockorna i förebyggande syfte för att försöka komma rätt tid till jobbet imorgon bitti. Har haft en sån fantastiskt fin dag idag. Vore underbart om morgondagen kunde ta vid i samma spår - och om jag rentav kunde få tillbringa resten av min graviditet i det här fluffiga ruset. Man brukar ju tala om den där lyckliga tiden som infaller i graviditeten innan man blir tung och trött, men hittils har jag inte märkt av det där. Tänk om det är min tid nu? :)

Lördagsförmiddag

Lördagsförmiddagar är långsamma förmiddagar hos familjen Bäck. När oförskämt morgonpigge sonen vaknar, kravlar han efter någon halvtimmes sängkorvande och öronpillande ur sängen och sätter sig i soffan framför barn-tv. De trötta föräldrarna får sova vidare i någon timme till, ända tills mysaken kommer och kryper ner under täcket igen för att värma sina iskalla fötter och begära frukost. Det är mysigt, jag gillar verkligen våra lördagmorgnar. Tyvärr jobbar jag oförskämt mycket helg - eftersom jag är vikarie som inte hunnit skrapa ihop tillräckligt många  LAS-dagar, får jag skräpscheman för tillfället. Det är bara att hålla god min - jag är glad som har ett jobb. Ett fantastiskt jobb faktiskt, jag älskar min avdelning, både patientkategorierna, arbetsuppgifterna och arbetslaget. Månaden ut har jag jobb där, sen får jag söka mig vidare för att inte behöva stämpla heltid.

Men det är segt idag. Känner mig så otroligt osugen på att fara hemifrån för att jobba. Här sitter vi nämligen vid köksbordet, jag och Isak. Han bygger pärlbricka (Det ska bli en pistol som man skjuter älgar med!!) och jag fyller på med några pärlor då och då och passar på att småprata, sörpla kaffe och blogga :) Maken sitter i vardagsrummet och tittar på Discovery med sin kaffekopp. Diskmaskinen skramlar. Lugnet råder i det Bäckska hemmet.

Duktiga har vi varit idag, jag och maken. Direkt efter frukosten drog vi fram dammsugaren och gjorde en veckostädning bara sådär. Imponerande måste jag säga, vi har verkligen blivit duktiga på det på senaste tiden! :) Toaletten är skinande ren, golvet i hallen, köket och vardagsrummet är torkat och väldoftande - och sen gjorde jag slag i saken och genomförde ett av mina planerade projekt! Jag röjde ur och städade vårt bakskåp! Så förutom att alla smulor är borta, doftar det av såpvatten där inne och alla mjölpåsar är organiserade. Jag känner mig grymt nöjd! :)

Inspiration

Familjen Ekvalla fortsätter att imponera och inspirera. Som det här: sambandscentralen, där familjen samlar vardagsplaneringen. Riktigt imponerande lösning måste jag säga, dock kanske i ambitiösaste laget för vår familj... Det gäller liksom att hitta sin egen grej på nåt vis. Jag skulle dock vilja ha en annan lösning än den vi har nu. Vi har en familjekalender upphängd i köket, vilken jag är duktig på att skriva in mina egna tider, Isaks dagistider samt om vi ska ha barnvakt eller om det händer något annat som rör familjen. Maken skriver dock inte in sina tider eller skolaktiviteter, så samordningen faller lite där. Han kör sin planering via telefonen och synkar den med datorn, vilket funkar ypperligt för honom, men det är lite svåråtkomligt för resten av familjen. Jag är inte någon teknisk analfabet, jag skulle säkert kunna vänja mig vid att använda datorn som hjälpmedel för planering, men jag vill ha det på papper, annars glömmer jag bort det. Elektronik är ändå bara ettor och nollor, och jag är inte online 24/7..

Någon slags bättre familjeplanering önskar jag mig. Kan man få det i julklapp?

Men nu ska jag gotta mig i andras idiotier via Lyxfällan.

Snajsig veckomatsedel

Oh, Ekvalla gav mig ett toppentips om hur man snajsar till det här med veckomatsedel! Det där med att rama in veckomatsedeln och sedan helt enkelt skriva på glaset kändes som tidernas bästa idé! Det där ska jag härma! :)

Svaga sidor

Om jag skulle försöka mig på att tydliggöra för mig själv vilka vårt hems svaga sidor är, skulle det vara något åt det här hållet:

Hallen!
* Hallbyrån blir allmän avlastningsplats för gudvetallt som katten släpar in. Total katastrof största delen av tiden.
* Skorna tycks aldrig hitta till rätt plats i skohyllan, och de har ändå inte tillräcklig med plats, så de klättrar omkring på varandra som hundvalpar.
* Badrummet ligger alldeles bredvid hallen, och av någon anledning tycks de kläder som alltid hamnar på badrumsgolvet (?!) kravla sig ut i hallen, och bli liggande som fula, skrynkliga korvar där. För inte har de vett att själva kravla ner i tvättkorgen, nähä då, det får man minsann göra själv.
* Det verkar som att kassar, dagispåsar, skolväskor och allt annat bråte har en magisk dragningskraft till just hallgolvet, och av någon anledning tenderar de att stå uppradade där bredvid soppåsar, återvinningsprylar och saker-som-ska-ut-i-förrådet.

Hallen gör mig galen. Hallen borde få vara fin och välkomnande, bjuda in både oss och gästerna, istället för att bara inbjuda till att dumpa grejer och springa in i de finare delarna av lägenheten. Hallen är ett stort problemområde hos oss. Fattar inte hur vi ska kunna styra upp det där egentligen. Tycker att vi har förvaring, och att det borde funka, men tydligen inte...

Kläderna!
Hur kommer det sig att vi aldrig lyckas lägga våra kläder på rätt ställe, utan att de hamnar på hög i sovrummet eller badrumsgolvet? Eller soffan/kökssoffan/hallgolvet? Och att vi har en ständigt växande halvsmutsat/påbörjat-hög, som inte blir färdiganvänd förrän den är så dammig och sunkig att vi hellre tvättar kläderna än använder dem? Lösning sökes desperat! Omprogrammering av våra huvuden, månne tro?

Köksbänken!
Hemmets hot spot nummer 2. Samlar på sig papper papper papper, små tidningsurklipp, pennor, småprytttlar och fan och hans moster. Den här hotspoten vet jag ändå har jag ska bli av med. Det krävs bara några minuter om dagen så är den i princip eliminerad.

Sovrummet!
Hemmets mörka hål. Med lite ansträngning blir det nog bättre när vi flyttar till nya lägenheten, som har ett sovrum som är ett genomgångsrum med ingång både från köket och från vardagsrummet - då kan vi helt enkelt inte strunta i sovrummet såsom vi gör idag.

Hur bär man sig åt för att hålla ordning? Är det nåt allvarligt fel på mig som inte klarar av det? Jag är inte ute efter ett pedantstädat hem, det tror jag aldrig att jag fixar ändå, men jag vill inte skämmas när nån knackar på bara sådär. Trodde sånt här löste sig automatiskt när man blev vuxen...

Första bilden på nya lägenheten

Här har Isak ritat vår nya lägenhet. Det fyrkantiga är hallen, hälsar han.

Wow!!

Nu har jag precis avslutat mitt första FlyLady-städ. Femton minuter sovrum, eftersom det var veckans zon. Jävlar i min lilla låda vad mycket man hinner på en kvart! Jag är alldeles hänförd! Det här skulle kunna vara min frälsning alltså. Ponera femton minuter till i morgon, så kommer ju rummet vara alldeles tiptop innan söndagen är här. Nu ska jag gå vidare med Kellys uppdrag, som är steg två. Veckans uppdrag koncentrerar sig på sovrummets hotspots, dvs. de där ställerna där saker bara samlas utan att få egna hem. Dagens uppdrag är inte riktigt applicerbart på mig... Man ska nämligen röja på sminkbordet, göra sig av med allt som är onödigt eller gammalt, fixa bland parfymer och snygga till det så att man ska känna sig välkomnad när man vaknar på morgonen och ska göra sig iordning. So far so good. Jag har dock inget sminkbord, och jag äger så lite smink och parfymer att de faktiskt har riktigt bra ordning redan. Jag kan ju inte lägga femton minuter på ingenting ju... Däremot skulle jag kunna dela med mig av hur jag har löst det här med smink och parfymer? Och lägga en kvart på att städa lite fint bland mina smycken istället? Så får det bli.

På hallbyrån finns mitt varje dag-smink i en fin liten plåtask jag hittade på en begagnat-affär här i stan. Blir alltid så glad när jag ser den här asken och de vackra fåglarna. Precis så fin vill jag vara när jag har sminkat mig färdigt :)

I asken ligger sminket lite huller om buller, men det är en sån liten mängd att det inte gör något. En mascara, en ögonbrynspenna, en ögonfransuppböjare, ett puder, ett rouge, en rougeborste, två ögonskuggor och en concealer. That's it. Och det är sällan jag använder alltihop :) Jag är inte så pigg där strax före fem på morgonen när jag står och försöker vakna innan jobbet...

I badrumsskåpet står min pyttelilla parfymsamling. Jag önskar att jag hade en särskild hylla för dem, och att jag hade mååååånga fler parfymer att välja bland. Ingenting får mig att känna mig så lyxig som parfym.

Sällansminket bor i en necessär tillsammans med de håruppsättningsgrejer jag inte kan ha nu när jag är kortklippt. Den står i skåpet under tvättstället - konstigt nog har jag alltid fått ha den ifred trots att den står i perfekt barnhöjd.

Det som jag egentligen borde göra är dock att rensa i lådor. Om ni har tittat på våra hemma hos-bilder, så har ni sett att vi har rejäla skrivbordshurtsar som sängbord. Fyra lådor på var sida om sängen som är våra alldeles egna som den andra inte ska lägga sig i vad man har i. Jag tror att maken mest har tidningar i sina lådor, han gillar att spara gamla serietidningar och läsa om dem då och då. Jag har gehenna i mina. Nja, egentligen har jag väl mest resterna av mitt gamla skrivbordsliv i hurtsen. Sparade teckningar, konstnärsmaterial till den dag jag får tillräcklig ro i själen för att börja skapa igen, jultidningar från början av nittonhundratalet, böcker jag försöker hinna läsa om kvällarna, papper, pennor och anteckningsböcker, nattapotek, småskrot och annat. Lite som Verktygsapans snickarbälte på nåt vis:

En skruvmejsel, en syl och en nötknäppare. En gummiskrapa och en våg till en apa. En hyvel, en sil och en fyrkantsfil. En böjbar hemmare, en töjbar hammare; en skiftnyckel, en stiftnyckel och en viftnyckel. En borrmaskin och borrar; en morrmaskin, och morrar. En utdragare, en avdragare. En snickarhammare, en platthammare, en klädhammare, en brädhammare och en slädhammare. En häftapparat, en häftborttagare; en käftapparat och en käftborttagare. En dörj och en smörj, en pincett, en stilett - och en flaskborste.

En bättre människa

Med ett överflöd av Maryland double chocolate chip cookies och ett stort glas kall mjölk är jag övertygad om att man blir en bättre människa. Varsågod bebisen, du får också! *klappar magen* Dock undrar jag hur det står till med mig när jag än en gång har sugits fast framför Alex Schulmans pappablogg och med ett leende som går från öra till öra läser inlägg efter inlägg och inte kan undvika att utbrista små naaaaah då och då. Kanske dags att slita mig härifrån nu? Kanske var det tecknet?

Doft av timjan

Ha-Ha! Jag lurade mig själv. Jag städade sopskåpet medan soppan blev varm på spisen. Det blev knappast perfekt och jag fick nog rejäl bakläxa vad gäller mindfulness, men nu har jag det åtminstone gjort! Gosse vad smutsigt det blir i ett sånt där utrymme alltså!

Dagdrömmer om småfrallor doftande av timjan, nybakta och bredda med bregott som smälter redan på smörkniven. Och så en ostsskiva på det.

Brödbak är jag dålig på. Borde våga träna på det egentligen, bara strunta i alla alltför kladdiga och alltför hårda degar och bröd som blir torrt så fort man tagit fram det ur frysen. Bara göra om, fortsätta träna och våga fortsätta tills det blir riktigt bra! Hur kan man vara rädd för att baka bröd liksom? Som det är nu har i alla fall maken börjat baka bröd varje söndag, som ett kärleksfullt bidrag till hushållet. Sonen har börjat muttra om Lingongrova igen, men sedan vi räknade efter på vilka hutlösa summor vi lägger ner på bröd varje månad, känns det inte som att hans fyraåriga önskan ska få fritt spelrum längre.

Veckans zon kontra allt det andra

FlyLady är ett städsystem jag precis börjat stifta bekantskap med. Genom små babysteg är tanken att man ska komma igång att underhålla sitt förfallande hem så att det till slut i princip städar sig själv. Tanken grundar sig egentligen i att man förtjänar att ha det vackert omkring sig och att man mår bra när man har det fint i sitt hem. Jag köper det rakt av, det där med vad jag är värd har jag kämpat länge med. Depressionens grå viskröster tenderar att släcka alla små ljusstumpar jag sätter fyr på i de enträgna försöken att väcka den där självkänslan till liv. Jag är faktiskt värd något. Jag är värdefull, och jag förtjänar att ha det bra.

Veckans zon hos FlyLady är master bedroom, vilket i vårt fall utgörs av det mörka, bortglömda hålet i vårt hem. Manifestationen av det ständiga dåliga samvetet, beläget i det östra hörnet av vår lägenhet. Sådär lagom avsides så man aldrig behöver gå in där om man inte ska gå och lägga sig eller nåt. Följdaktligen förläggs vårt grundläggande städproblem kläder dit in. Allt man inte riktigt orkar ta reda på sådär på en gång har en tendens att samlas i växande högar där inne, överkastet förblir ihopvikt på en stol och om inte maken muttrande dragit upp rullgardinen för att släppa in lite qui och dagsljus i princip varje morgon, hade det nog rådit evigt mörker där inne.

Jag tittar dystert på min lilla att göra-lista och undrar om jag verkligen kommer mig för att både städa ur sopskåpet och ägna sovrummet uppmärksamhet i hela femton minuter ;) Jag menar, jag har det ju alldeles förträffligt bra där jag sitter parkerad i kökssoffan och bara latar mig. Det är en av de fina sakerna med FlyLady - man behöver inte bränna ut sig och röja rummet från golv till tak på en gång, utan kan ta lite i taget - på några månader har man kommit tillrätta med ganska mycket som annars bara hade legat och grott. Men jo, jag ska rycka upp mig så fort jag har fått lite lunch i magen. På menyn står uppvärmd ärtsoppa. Knappast den kulinariska läckerhet jag var ute efter, men när man borde äta för en och en halv funkar det inte att slarva dag ut och dag in.

Jakten på drömhuset

I snart fem år har vi varit dagliga stammisar på hemnet. I snart fem år har vi varit på hus- och lägenhetsvisningar i jakt på drömhuset. Ändå var det Blocket som ledde oss fram till vår nuvarande, numera ljusa, toppenfina trea. Då var det snarare en inrökt mardröm med potential än vår drömlägenhet. Ni vet, man drömmer om ett lantligt kök och utsikt över skog och ängar, och får ett HSB-hus i Rörviken. Husdrömmarna har fått oss att enträget klicka oss in på hemnet vareviga dag, och besöka än det ena, än det andra fallfärdiga rucklet i hopp om att hitta huset som har det.

Det blir nästan som ett intresse, det där med husletande. Maken har drivits av känslan av närstående akut trångboddhet (när man allvarligt funderar på vart man ska lägga bebisens kläder känns det lite mörkt). Vår ekonomiska svångrem har gett mig dyspepsiska besvär så fort han har pekat på än det ena och än det andra och försökt framhålla vad som kan vara tänkvärt med just det huset. Den stränga känslan av att vi har inte råd att ens drömma om det här i nuläget.

Så hörde vi plötsligt att en fyra skulle bli ledig i vår bostadsrättsförening. På bottenplan. Genast tändes hoppet! Och trots att vägen dit varit lite krokig, har vi nu skrivit papper och betalat handpenning, och plötsligt har vår bostadssituation fått en lösning för åtminstone de kommande tio åren! Det känns som att luften blivit lite lättare att andas :)

Och sedan igår är det plötsligt våran lägenhet som ligger ute på hemnet! Titta in, vettja! Och ännu hellre, köp! ;)

Inspirationsbrist deluxe

Jahaja. Istället för att sätta igång med det där jag ville ha gjort idag, fastnar jag framför datorn och börjar i tanken planera matlistor och matinköp, drömmer mig bort till ett underbart land där jag ror iland goda, välplanerade och prisvärda måltider utifrån säsongens grönsaker, butikernas erbjudanden och våra läcka gommar. Och jag gör det inte bara med bravur, jag står där i mitt randiga IKEA-förkläde med ett stort leende på läpparna, uppfylld av den där rofyllda känslan att göra skillnad, att bidra med något viktigt till familjens dagliga välbefinnande.

Jo, jag önskar verkligen att jag kunde känna mig så inspirerad nu, men i själva verket känns det otroligt motigt det här med mat. Både jag och maken har fastnat i kvicksand känns det som... enda sättet lär väl vara att krypa sig ur för att komma loss, men just nu står vi som några jävla kreatur och bara trampar och väntar på att nån slags inspiration ska infinna sig mitt i vardagspusslande, tentastress och trötthet. Kylen ropar ängsligt efter oss, frysen börjar se oroväckande infrusen ut och jag väntar nästan på att hitta mjölbaggar i mjöl-och gryn-skafferiet, då det är så himla skräpigt och eländigt. Ohyra är min värsta mardröm, det riktigt kryper under huden bara jag tänker på Rent hus...

När jag pluggade var det lättare att få ihop vardagsmaten på ett tillfredställande sätt, då kunde jag låta långkok puttra på spisen medan jag hade näsan i böckerna, men nu när jag jobbar skift känns det så himla svårt. Dessutom har jag känt en sån otrolig avsmak när det kommer till lagad sedan jag blev gravid tidigt i somras, och det hjälper ju inte direkt till. Mat betyder så himla mycket för mig i vanliga fall - jag hade sett fram emot att ha en lön som möjliggör att alltid ha färsk frukt hemma, att kunna lyxa till det med typ kräftstjärtar och matlagningsvin. Och så möts jag av det här - en buffbebis som bara är sugen på fil och hårdbrödmackor med skinka på. Järnvärdet släpar i botten, som en fängelsekula att dra runt på. Niferex i all ära, men magen har lämnat avskedsansökan och jag har blivit bästis med toaborsten och vår gula WC-anka som vill bidra med citrondoft som extratouch på de annars vedervärdiga odörer som vill förgifta vårt badrum.

Jag behöver inspiration. Jag behöver en spark i arslet. Jag behöver ... en kram.

Ledighet

Gårdagen försvann i en sömndimma när jag vakade av efter min extranatt. Jag dåsade till tvåtiden på eftermiddagen, varefter jag pallrade mig upp och försökte vakna i nysoffan med branflakes och så mycket hallonsylt att mellanmjölken mest påminde om Charlie och Lolas rosa mjölk. Hela eftermiddagen hade oskarpa kanter, middagen intogs i form av riktigt lyckade kycklingklubbor, och sen masade jag mig iväg till Zarah. Trevligt där, vi satt i varsin soffa och jäste med våra tjocka magar, mumsades alldeles underbara och ovanligt snitsiga vaniljbullar. I natt har jag haft svårt att sova, och var nästan beredd att kliva upp vid midnatt då jag vaknade och trodde att det var morgon.

Men idag är det en ny dag. Har försökt komma igång genom att fixa håret, sminka mig och klä på mig anständiga kläder redan innan jag följde Isaken till dagis. Vis av erfarenhet vet jag att det brukar underlätta för att få något gjort. Tyvärr är den här bebismagen överkänslig mot tryck, så de snygga mammabyxor jag köpt på H&M känns föga funktionella. Måste alla gravidkläder gå upp över magen?

Nu sitter jag här och tuggar i mig lite russin, bara för att jag kan. Russin ska vara bra för blodvärdet också va? Innehåller dessutom antioxidanter. Söta är de också, som små välgörare för en morgondåsig mysoxe.

På ledighetsschemat idag står:
Skriva jullista
Städa badrumsskåpet
Städa sopskåpet
Gå till återvinningsstationen
Byta Isakens tröja på Lindex (ungen växer ju som ogräs!)

Jag hade nämligen nån villvarelse om att jag skulle bli en organiserad, strukturerad människa som får saker gjorda. Oh yeah.

Känner mig för

Jobbar en extranatt i natt, och såhär framåt småtimmarna börjar jag vänta på att patienterna ska vakna så att vi får göra det sista och gå hem. Nattjobb har aldrig passat mig riktigt - på natten tycker jag bäst om att ligga i min egen mjuka, fina säng och bara gosa bland kuddar och familj. Extra konstigt blir det en natt som denna, då jag vänder dygnet bara för en natt, och sedan vänder tillbaka på en gång. Försöker låta bli att tänka på att jag är trött och att jag om två timmar ska sätta mig i bilen och köra hem i 2½ mörka mil på halkig landsväg...

Känner mig för i min nya blogg. Känns lite ovant att skriva på nätet igen, men samtidigt känns det ganska bra. En nygammal kostym. Ett nytt snitt, nya färger.

Tänkte att det här skulle bli en vardagsblogg. Om familjen, livet och allt det där andra. Tänkte att jag kanske kan hitta mer mindfulness i tillvaron om jag tillåter mig själv att fånga stunden, vila i den på något vis. Visserligen filtrerar jag ju verkligheten när jag processar den till en framtida text samtidigt som jag upplever den, men processen pågår ju inte oavbrutet. Chansen är åtminstone större att jag lyckas fokusera på något stillsamt och vackert när jag har en kamera i väskan, än när jag bara stressar vägen fram för att hinna-hämta-på-dagis-och-ta-mig-hem-och-laga-mat ågudvadskaviäta liksom.

Mindre stress och mer njutning i tillvaron är mina mål de närmaste åren i mitt liv. Även den vardagligaste vardag kan kännas speciell bara man tillåter sig att vara.

Förutsättningen

En sak är ganska irriterande, och det är att jag inte kan skriva i en blogg om den inte har tillräckligt snygg form. Så trots att jag har författat blogginlägg i mitt huvud de senaste dagarna, har jag känt mig helt oförmögen att faktiskt skriva något. Men nu verkar jag vara nåt på spåret. Det här kan nog funka.