Känner mig för

Jobbar en extranatt i natt, och såhär framåt småtimmarna börjar jag vänta på att patienterna ska vakna så att vi får göra det sista och gå hem. Nattjobb har aldrig passat mig riktigt - på natten tycker jag bäst om att ligga i min egen mjuka, fina säng och bara gosa bland kuddar och familj. Extra konstigt blir det en natt som denna, då jag vänder dygnet bara för en natt, och sedan vänder tillbaka på en gång. Försöker låta bli att tänka på att jag är trött och att jag om två timmar ska sätta mig i bilen och köra hem i 2½ mörka mil på halkig landsväg...

Känner mig för i min nya blogg. Känns lite ovant att skriva på nätet igen, men samtidigt känns det ganska bra. En nygammal kostym. Ett nytt snitt, nya färger.

Tänkte att det här skulle bli en vardagsblogg. Om familjen, livet och allt det där andra. Tänkte att jag kanske kan hitta mer mindfulness i tillvaron om jag tillåter mig själv att fånga stunden, vila i den på något vis. Visserligen filtrerar jag ju verkligheten när jag processar den till en framtida text samtidigt som jag upplever den, men processen pågår ju inte oavbrutet. Chansen är åtminstone större att jag lyckas fokusera på något stillsamt och vackert när jag har en kamera i väskan, än när jag bara stressar vägen fram för att hinna-hämta-på-dagis-och-ta-mig-hem-och-laga-mat ågudvadskaviäta liksom.

Mindre stress och mer njutning i tillvaron är mina mål de närmaste åren i mitt liv. Även den vardagligaste vardag kan kännas speciell bara man tillåter sig att vara.