Jahaja. Istället för att sätta igång med det där jag ville ha gjort idag, fastnar jag framför datorn och börjar i tanken planera matlistor och matinköp, drömmer mig bort till ett underbart land där jag ror iland goda, välplanerade och prisvärda måltider utifrån säsongens grönsaker, butikernas erbjudanden och våra läcka gommar. Och jag gör det inte bara med bravur, jag står där i mitt randiga IKEA-förkläde med ett stort leende på läpparna, uppfylld av den där rofyllda känslan att göra skillnad, att bidra med något viktigt till familjens dagliga välbefinnande.
Jo, jag önskar verkligen att jag kunde känna mig så inspirerad nu, men i själva verket känns det otroligt motigt det här med mat. Både jag och maken har fastnat i kvicksand känns det som... enda sättet lär väl vara att krypa sig ur för att komma loss, men just nu står vi som några jävla kreatur och bara trampar och väntar på att nån slags inspiration ska infinna sig mitt i vardagspusslande, tentastress och trötthet. Kylen ropar ängsligt efter oss, frysen börjar se oroväckande infrusen ut och jag väntar nästan på att hitta mjölbaggar i mjöl-och gryn-skafferiet, då det är så himla skräpigt och eländigt. Ohyra är min värsta mardröm, det riktigt kryper under huden bara jag tänker på Rent hus...
När jag pluggade var det lättare att få ihop vardagsmaten på ett tillfredställande sätt, då kunde jag låta långkok puttra på spisen medan jag hade näsan i böckerna, men nu när jag jobbar skift känns det så himla svårt. Dessutom har jag känt en sån otrolig avsmak när det kommer till lagad sedan jag blev gravid tidigt i somras, och det hjälper ju inte direkt till. Mat betyder så himla mycket för mig i vanliga fall - jag hade sett fram emot att ha en lön som möjliggör att alltid ha färsk frukt hemma, att kunna lyxa till det med typ kräftstjärtar och matlagningsvin. Och så möts jag av det här - en buffbebis som bara är sugen på fil och hårdbrödmackor med skinka på. Järnvärdet släpar i botten, som en fängelsekula att dra runt på. Niferex i all ära, men magen har lämnat avskedsansökan och jag har blivit bästis med toaborsten och vår gula WC-anka som vill bidra med citrondoft som extratouch på de annars vedervärdiga odörer som vill förgifta vårt badrum.
Jag behöver inspiration. Jag behöver en spark i arslet. Jag behöver ... en kram.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar