Det är med ett starkt styng av separationsångest jag jobbar min sista vecka på infektion för den här gången. Visst kommer det finnas arbetspass för mig även efteråt, men det är på timtid, utan den kontinuitet man får av att jobba 75-100%. Det känns så himla tråkigt... hade så gärna fortsatt. Undrar om infektion alltid kommer att kännas som "min" avdelning, eller om jag kommer kunna känna mig lika hemma någon annanstans? Funderar så mycket på att läsa specialistutbildningen till barnsjuksköterska i samband med min föräldraledighet, men känner mig samtidigt så osäker på om jag verkligen törs. Skulle gärna vilja ha utbildningen betald, men med min tur får man väl se sig i månen efter det, trots att (ryktet säger att) barnavdelningen på mitt sjukhus börjar lida brist på utbildad personal som kan ta över efter de stora pensionsavgångar som väntar de kommande åren. Steg ett blir att kontakta enhetschefen för att få komma på studiebesök. Måste känna mig för först av allt, känna om det verkligen är min grej. Om jag passar liksom. Barn är ju inte små vuxna, de är alldeles egna små människor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar