torsdag 29 oktober 2009

Hos barnmorskan

Är nyss hemkommen från barnmorskebesök nr 3, nämligen vecka 25-besöket. Min härliga barnmorska hade denna gång sällskap av en barnmorskestudent med snälla ögon och mjuka händer. Buffbebisen blev dubbelt mätt och dubbelt lyssnad på, och mitt blodvärde hade lyckligtvis stigit till hela 117 - trots att jag är
trött, blek och allmänt emlig. Ordinationen var att fortsätta käka dubbla Niferex och extra folsyra, så det är bara att fortsätta försöka ignorera biverkningarna och hålla god min.

Tack vare att jag var där en dag tidigare än det ursprungligen var tänkt, blev mätmärket inte registrerat på grafen. Det låg dock precis längs medelkurvan, så tji får allihop som bubblar om att jag har en sån liiiiiiiiten mage. Faktum är att magen faktiskt är större nu än förra graviditeten, men att livmodern är precis samma storlek. Nu för tiden har jag dock lite mer distans till min magstorlek än vad jag hade förra gången, och bekräftar bara det folk säger. Jag vet ju att de inte menar nåt egentligen, utan att de bara vill visa sitt kollektiva deltagande. "Ja, den är ganska diskret", säger jag. Eller: "Ja, den är liten och behändig." Eller: "Ja, det är skönt med liten mage, den är inte så ivägen då." Det är lagom. Jag är fullkomligt övertygad om att kvinnor i gemen minns hur stora de var i vecka 40+5 när de tänker på hur stor mage de hade under sin egen graviditet, och så glömmer de bort den här långdragna perioden som utgörs av första och andra trimestern där magen precis börjar ta fart. Sanningen är att jag inte bryr mig så mycket. Det är ju knappast nån tävling.

Eller det kanske är vad det är egentligen? En paradoxal tävling där det går ut på att ha så stor mage som möjligt, men gå upp minimalt i vikt? Nä, jag vill inte vara med om några tävlingar. Min mage behöver bara vara tillräcklig för att bebisen ska kunna ligga där och gona sig och ha det bra tills den är färdigbakad och vill komma ut till oss. Då ska den vara mer än välkommen :)

Sen jag har faktiskt fått börja stifta bekantskap med släktet Magtafsare. Jag är inte så förtjust i att folk tar i mig, men bara de ser tillräckligt vänliga ut när de närmar sig med utsträckta händer går det faktiskt oväntat bra. Hittils har jag inte känt mig vare sig irriterad eller kränkt. Kanske jag gått och blivit tolerant på gamla dar?

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...