Årets mest pliktskyldiga happening är avklarad: Annandagsfirande hos moster. En egentligen ganska gemytlig tillställning med garanterat god icke-julmat och chans att träffa släktingar jag annars nästan aldrig umgås med. Jag önskar verkligen att det var så enkelt och att jag skulle förmå att uppskatta det på just det planet. Men faktum kvarstår att jag har oerhört svårt att förhålla mig till min släkt, och har ännu svårare att uppskatta dem i samlad trupp... Min släkt är nämligen oerhört högljudd. De är snälla, de är rara, de är välvilliga, men de pratar så förbaskat högt för att morfar ska höra vad de säger! Det börjar på en hög ljudnivå och i takt med att kvällen lider och alkoholen rinner ner i struparna accelereras det steg för steg tills decibelnivån i princip kräver hörselskydd. Jag blir alldeles blockerad, vet inte alls hur jag ska bete mig. Jag får ångest och blir irritabel och stingslig. Moget, verkligen, haha. Känner mig som värsta omogna tonåringen... Impulsen är: "Fly!", men det verkar ju rätt kontraproduktivt på det hela taget.
Maten var hursomhelst fantastiskt god och jag var alldeles lycklig av att äta något som inte var julmat. Moster bjöd på knytkalas-sill till förrätt, vilket jag hade kunnat vara utan efter två dagars julmat, men varmrätten var helt otrolig! Ugnsbakad lax fylld med soltorkade tomater och färsk timjan, toppad med parmesanost. Till detta serverades pasta penne med en väldigt lätt sås gjord på citron och maizena samt en fruktig men ganska oljig sallad gjord på tunt skuren avocado, rött äpple och rödlök. Ingenting jag har ätit de senaste månaderna har smakat gott, men det här var fan gott på riktigt. Tänk om detta var vändningen? Tänk om mat äntligen kan komma att smaka gott igen?
Isak var alldeles stirrig och familjen hade svårt att förstå varför jag inte ville att han skulle korva runt som en ål i soffan och försöka krypa under huden på sin mormor. "Han är ju bara fyra år - och enda barnet [närvarande]"... jaha, så då är det okej helt plötsligt? Jag fattar liksom inte varför inte vardagens grundregler ska vara applicerbara även i festliga sammanhang? I min värld har man slappare regler till vardags och hårdare regler på fest, även om man som barn inte behöver sitta kvar vid bordet när man ätit upp... Jag försökte sysselsätta honom så gott jag kunde med de medel som fanns att tillgå: böcker, memory, bolibompa. Men han är en aktiv liten pojke med mycket energi och spring i benen, så det räcker liksom inte hela vägen fram... Dessutom vill jag kunna sitta och umgås med de vuxna också, inte bara sitta med tjockismagen på golvet och försöka hitta nåt sätt att kunna andas på också.
Det var en befrielse att gå ut i kylan igen. Isak nästan rann nerför trapporna för att han var så ivrig att komma ut, och sen sprang han nästan hela vägen tills han kom fram till plogade snökarmar. Där klättrade han upp och sedan pulsade han i djupsnö resten av vägen hem, sjungandes "Det går, det går!", från Mamma Mu-filmerna samtidigt som han skrattade av ren livsglädje. Haha. Tänk om man fick ett uns av den där energin han har!?
Ikväll har jag lovat mig själv en tidigare kväll än vad det blev igår. Tänkte försöka vara liiiiiiite piggare imorgon än vad jag har varit idag nämligen. Fem timmars sömn är helt enkelt inte tillräckligt för mig, och om jag vill skrapa ihop fler timmar än så, måste jag helt sonika gå och lägga mig före tolv.
Nu sitter jag och slöar i soffan medan Marcus och maken sitter och spelar Assassins' Creed II. Magen känns bättre idag än igår - det är tur att man vänjer sig vid sina nya tillstånd ;) Men jag saknar grymt mycket att kunna sitta ner på golvet utan att det känns som att jag inte får luft. Antar att man får skaffa mer tålamod, det är ju ändå mellan fem och nio veckor kvar på det här. Tjopp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar