Efter två dagars hemmavaro börjar jag så smått inse att jag faktiskt är hemma på obestämd tid och att jag behöver lära mig ett nytt förhållningssätt till hemmet, tillvaron och min föräldraroll. Jag kommer att bli olycklig om jag inte hittar tillbaka till vardagsglädjen i de små tingen och finner någon slags struktur i tillvaron. Och Isak kommer bli extremt understimulerad om vi inte lyckas etablera fritidskontakt med folk som har barn i samma ålder och skaffar oss små projekt att pyssla med och utflykter att hitta på.
Nu mjukstartar vi med jullov till åtminstone den sjunde januari, men bara det är ju faktiskt jättemånga dagar att fylla med meningsfullt innehåll för att inte bli alldeles skogstokig. Och Isak är en morgonpigg kille, redan vid halv sex-sex är det revelj, och sen är det full rulle kanelbulle ända tills han går och lägger sig vid halv åtta på kvällen.
Jag insåg igår att det faktiskt inte är rimligt att jag ska riskera mitt psykiska välmående genom att tvinga mig själv att trappa ut mina antidepressiva inför förlossningen, även fast jag vet att det rent medicinskt är det bästa för bebisen. Jag har helt enkelt inte råd att riskera min sociala och emotionella funktionsnivå just nu, och jag vet att jag har ett återfall att vänta om jag trappar ut de antidepressiva. Jag har ätit halv dos i två månader, och klarat mig bra på det så länge livets totala stressnivå har varit reglerad. Men när man väl är hemma med en fyraåring dygnet runt och det är för kallt för att vara ute och leka, inser man vilken skyddad verkstad man lever i när man arbetar heltid och bara är hemma några timmar per dygn. Det är skillnad på tillvaro med barn och tillvaro med barn, helt enkelt. Det finns nog få saker som är så stressprovokativt för mig som just vardagstrots. Följden blir att jag blir helt chanslös mot ångesten när den inre stressen trappas upp, vilket i sin tur leder till att jag inte blir någon trevlig mamma. Så även om jag får en bebis med utsättningssymtom lär totalstressen och totalångesten bli mindre än vad den hade varit om jag hade trappat ut de antidepressiva helt... Sjuk tanke. Trodde faktiskt nånstans att livet skulle vara lättare än såhär.
Men min stora utmaning dessa veckor är att finna mig tillrätta här hemma. Utan att bli lappsjuk. Och utan att ställa ut ungen i snön ;)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar