Jag tror att den lilla skitungen där inne i magen har vänt sig nu, för plötsligt, från en dag till en annan, har jag ingen plats kvar för mina egna inälvor. Vecka 33 nu. Börjar längta efter att få tillbaka min egen kropp, att inte ha en fyrtio-centimeters tvåkilosklump ihopkurad under revbenen... Jag minns att det var käckt att kunna andas och äta, men det är väl sånt man får offra för att vara boningsplats åt nästa generation... Just det där med julmat och sen graviditet är inte riktigt kompatibelt. Hade man haft självdistans till att bara äta en liten potatis, två laxskivor, några sillbitar, några skivor fårfiol, en skinkskiva, en prinskorv och två köttbullar hade det väl inte varit nån större fara, men nu tillhör jag inte de måttligas släkte. Följdaktligen sitter jag här och lider just nu. Jag ryms inte i min kropp!
Jag känner mig helt knäckt ikväll, började grina på vägen hem bara för att allt kändes så jobbigt och eländigt. Isaken satt där i pulkan och höll i mitt paket och var så rar: "Gråt inte söta lilla mamma...!" Åh vad jag önskar att jag kunde skärpa mig bättre och inte bryta ihop så han ser... När jag kom hem sjönk jag ihop på pallen i köket och bara tjöt i bästa Lille Skutt-stil... Så j-ä-v-l-a slut alltså! Jag sade till lilla familjen att jag känner mig som ett barn som bara inte orkar mer just nu. Isak verkade förstå vad jag menade, han tillhör ju också de som bryter ihop i en gråthög när han blir för trött...Har en konstant känsla av håll i sidan av magen, nånstans i levertrakten, men jag antar att det bara rör sig om växtvärk. Inom mig vet jag att jag kommer att vänja mig vid den nya uppgraderingen av graviditeten om bara några dagar: Höggravid 2.0 liksom... men tills dess känns det faktiskt jävla eländigt.
Bilden är tjuvlånad från somewhere på nätet i bästa blogg-anda. Karaktären Lille skutt är påhittad och ritad av Runé Andréasson, och närmare bekantskap med Bamses vänner stiftas förslagsvis via serietidningarna. För mer info, kolla här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar