måndag 30 november 2009

Barnet och frågorna

Tio minusgrader och iskallt i lägenheten. Det blev visst vinter i år igen?? Sitter under en filt i vardagsrummet och smakar på dagen. Gjorde en långsam morgon när jag kom hem, lade mig i sängen igen och fortsatte läsa min kära Gudrun Abascal - Att möta förlossningssmärtan. Men jag hann inte många sidor förrän tröttheten hann ikapp mig och jag dunade in i sängvärmen...

Kylan bet i kinderna när jag gick med Isak till dagis, men han trallade glatt vidare som ingenting, fullkomligt koncentrerad på hur hans skugga ändrade form medan han gick. "Varför är din skugga mycket längre än min skugga, mamma?" Det är mycket varför nu. Första frågan imorse där vid halv sex-tiden när han slog upp sina lysande, glada ögon, var: "Varför finns det djur, mamma?" Undrar vad han hade drömt? Jag kontrade med motfrågan: "Ja, varför finns det djur? Varför finns det människor, och växter?" Då log han och myste ner sig i täcket igen. Han ville inte ha något svar, han ville bara lyfta fram sin fundering.

Just nu har han mycket existentiella frågor. Det här med livet och döden har han brottats länge med, just nu är det mycket det goda och det onda. Ofta gränsar frågorna mot det som är svårt att förklara på ett sätt som barn kan förstå. Ibland tänker jag på hur lätt det vore att hänvisa till gud. Gud gör världen begripligare, och jag har själv svårt att tänka mig världen fungera utan att blanda in det pneumatiska perspektivet. Jag tror ju på gud själv, men om det är en kristen gud har jag ännu inte kommit fram till. Jag har under de senaste åren haft ganska svåra religiösa grubblerier, och haft mycket svårt att acceptera min egen gudstro. Nu börjar jag landa i något som säkert så småningom blir en lugn tillförsikt, men ännu är jag inte där... Jag har dock svårt att hantera den antropomorfa gudssyn som barn har, och därför drar jag mig extra mycket för att prata om gud med Isak. Jag blir lite störd av bilden med en gubbe på ett moln, fastän jag vet att det är fullt normalt och barnets sätt att hantera den stora frågan till något som går att förstå.

Jag tycker om Isaks frågor och hans beslutsamhet att få svar. Han frågar och frågar och frågar tills han för stunden är nöjd. Sedan väcks nya tankar, och nya frågor, och så börjas det igen. Jag önskar att jag hade tålamod att ta frågorna på lika stort allvar varje gång.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...