I "verkstan" på dagis får barnen använda en liten limpistol att montera sina skapelser med. Det är väl trevligt, bra för finmotoriken, fantasin och allt vad man nu kan hitta på. Men när man får hem femtio såna här små pangare i veckan och de i princip inte går att skilja från varandra, blir jag lite matt. Jag begriper inte hur jag ska bemöta alla presenter jag får hem från förskolan. Isak blir förtvivlat ledsen när man antyder att vi inte kan spara allt, men att vi kan fota och sedan spara det han är mest nöjd med. "Jag är mest nöjd med allt!! ALLT är finast!! Jag vill spara den och den och den och den och den och den och den och den och den!!!!", hojtar han med emfas och rafsar åt sig allt han ser i ett krampaktigt grepp. Rahhhh.
Alltså, jag uppskattar verkligen hans kreativa skapande. Jag vill att han ska känna bekräftelse för det han gör, men samtidigt vill jag att han ska komma ifrån det här "göra fjorton likadana så fort det bara går"-stadiet... Jag sparar gärna teckningar och pyssel, men jag vill ju hellre spara det som är extra fint, än det som bara är löpande band-tillverkat...
Som det här till exempel. Det är inte ens limmat?? Okej att man kan göra något av det, men det är absolut inget i nuläget. Men man får inte slänga nånting för vår lilla ekorre. Jag vet inte hur jag ska bete mig!
Tips, tankar och resonemang emottages tacksamt i kommentarsfältet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar