Det jobbigaste

Det jobbigaste som finns med att vara förälder är när man är ute på ett offentligt ställe och ungen inte lyssnar på vad man säger, utan liksom bara stänger av öronen på det där sättet som bara ungar kan, och sedan bara springer iväg. Utan att tänka på vart, utan annat mål än att bara just springa iväg, bestämma själv, kontrollera situationen. Att då vara tvungen att avbryta det man håller på med, oavsett vad det är, och antingen försöka ropa fast eller helt enkelt sätta efter för att handgripligen ta tag i barnet, sätta sig på huk och försöka prata. Och känna allas blickar, och höra allas tankar. Att vad är det där för nån morsa egentligen, har hon ingen koll på sin unge? Att skämmas över att man inte har situationen under kontroll, utan måsta sänka sig till den där tjatmorsans nivå. Den där tjatmorsan alla jävla morsor vill undvika att vara... Och ungen surar ihop, håller för öronen och vägrar lyssna.

Det är det värsta. Tänkte jag när jag stod inne på gallerian och försökte behålla förståndet och inte gå upp i atomer, extra frustrerad av att för tillfället inte vara riktigt fysiskt kapabel att sätta efter i det tempo situationen krävde.

Sen insåg jag att det inte var det värsta. För när samma sak hände på Coops parkering och det kom en bil, insåg jag att det var värre. Det var aldrig någon fara, men det var alldeles för nära ändå, och både son och mor blev ganska skärrade.

För egentligen är det ju oron som är det jobbigaste med att vara förälder. Att veta att livet är så skört, och älska det så högt att bara tanken på att mista det får hjärtat att sprängas.