En påminnelse...

Idag var jag till barnmorskan för att som vanligt få bekräftelse på att allt är som det ska; att jag mår bra och att bebisen och magen växer som den ska. Jag menar, jag känner ju att jag mår bra, och jag känner bebisen många gånger varje dag, och det brukar ju vara två tecken på att saker stämmer. Men nej, inte idag. Blodtrycket var helt okej, samma normalvariationer som tidigare under graviditeten, bebisen palperades i huvudändläge långt ner i bäckenet, möjligen lite ruckbar, men betydligt längre ner än förra besöket. Magen hade följdaktligen planat ut lite på kurvan, precis som förväntat. Och så skulle vi lyssna hjärtljud. Och då var de alldeles för höga. Bebisen hade party där inne i magen och röjde runt som en tok, och hjärtljuden pendlade mellan 170-180. Det var ju inte så bra kanske, men barnmorskan tyckte att vi skulle ta de kapillära proverna och att jag skulle väga mig, och så skulle vi lyssna en gång till.

Så jag gick och ställde mig på vågen. +8,4 kg sammanlagt hittils under graviditeten, det är ju typ ingenting. Undrar hur jag kommer magra den här gången under amningen? Heh. Och så skulle vi sticka finger. Barnmorskan sprang iväg och konsulterade en kollega angående min fråga om åderbråck i underlivet, så jag passade på att tjuvkika på mätaren när den pep medan hon var borta. P-gl helt ok, men hemoglobinet! 98! Det är ju urdåligt! Jag har ju nästan ingen tid alls på mig att vända det dåliga värdet, om tre dagar beräknas jag som fullgången, och bebisen kan således förväntas komma när den känner sig redo för det...

Både barnmorskan och hennes kollega stod med armarna i kors och förklarade allvarligt och bestämt för mig vikten av att jag faktiskt äter järntillskott nu trots att jag blir så dålig i magen av dem - att jag faktiskt inte har några val. Jag mumlade att jag upplevde en krock mellan mitt privata och professionella jag, att jag ju faktiskt begrep själv att jag måste äta järntillskott nu när blodvärdet är så uppenbart lågt. Jag försökte till och med skoja till det om att jag tyckte att de skulle trolla lite. Tydligen kunde de inte trolla. Fan vad taskigt. Jag lovade förstås att jag skulle köpa alla dyra hemska järnpreparat de ordinerade och bedyrade heligt att jag skulle äta de bisarrt höga doser de föreskrev, tillsammans med c-vitaminbrus och blutsaft... De lät sig nöjas med det, och jag och barnmorskan gick tillbaka till hennes rum och lyssnade på hjärtljuden igen. Fortfarande lika höga.

Jahapp. Det var bara att gå och sätta sig utanför lab för att ta anemiproverna, och efter ytterligare en halvtimme var det dags att lyssna hjärtljud igen. Och de var fortfarande lika höga.

Så jag blev remitterad till förlossningen snarast möjligt, så det var bara att sätta sig i bilen och åka dit. Jag lyckades nog skrämma halvt slag på min bättre hälft, som mötte upp mig där.

Vad konstigt det kändes att ringa på till förlossningen utan att ha ont och vilja föda barn! Vi blev visade in på ett undersökningsrum, och fick göra en CTG-kurva i typ fyrtio minuter för att undersöka om bebisen var stressad eller bara aktiv där inne i magen. I början röjde hon runt precis som hon gjort hela förmiddagen, och hjärtljuden var lika höga som tidigare. Men efter ett tag började de gå ner, för att lägga sig inom normalvariationen 128-156 ungefär. Då och då gick de upp till 176 nånting, men så fort hon lade sig till ro, sjönk de ner till vilopuls igen. Lilla vännen, det kan inte vara lätt att vara inknölad i en liten mage!

Så doktorn godkände kurvan, och vi fick åka hem igen. Men nu har jag lovat Robert att ta det lugnt de kommande dagarna... Det kändes som att jag fick en påminnelse om att jag måste ta det lugnt nu...